Kanot som sportredskap introducerades i Sverige av skotten McGregor på 1860-talet men någon egentlig tävlingsverksamhet kom inte igång på allvar förrän i början av 1900-talet – det första ska mästerskapet hölls 1907. Några år senare, 1914, stiftades Malmös äldsta kanotklubb, som fick namnet Malmö Kanotförening. Initiativtagare var blott 16-årige Karl-Gustav Holmström. Malmö Kanotförening höll till på Kockumsområdet mittemot Valskvarnen, där Kockum sjösatte sina båtar. De äldsta svenska kanoterna, som var avsedda för både paddling och segling, var betydligt tyngre än dagens smäckra kanoter av trä, plast eller glasfiber. De bestod av en duk av lakansväv som spändes över en stomme av träribbor och lackerades med lack, så att duken blev spänd som ett trumskinn, som därefter målades med oljefärg. Rodret var fast. Man styrde med paddeln. Paddelföringen var fram till mitten av 1930-talet låg och kallades för “Uppsalastilen”. Malmö Kanotförening hade emellertid inte någon organiserad tävlingsverksamhet och klubben blev aldrig ansluten till det år 1904 bildade Svenska Kanotförbundet. Från mitten av 1930-talet förde klubben en tynande tillvaro. Ett par av medlemmarna höll föreningen vid liv i samråd med Malmö Fiskeklubb från 1953, tills klubblokalen revs på 1970-talet. Protokoll, kassaböcker och andra föreningshandlingar finns veterligen ej bevarade.
Malmö Kanotklubb, Malmös äldsta organiserade kanotklubb
Den 19 augusti 1926 beslöts vid ett konstituerande möte “bildandet av en kanotklubb för att effektivt kunna utbreda och upprätthålla intresset för denna i Malm så sorgligt tillbakasatta idrott”. Klubben fick namnet Malmö Kanot Klubb (3 ord!). Mötesordförande var Gunnar Jönsson, en av initiativtagarna, protokollet fördes av köpmannen Arvid Bengtsson, som också blev klubbens förste sekreterare. Till ordförande valdes ingenjör Ernst Birger Sandberg, som var aktiv seglare och som aldrig kallades annat än “ingenjören”. De övriga medlemmarna under startåret var: Knut Andersson, litograf, Signe Enquist, bokbindare, Berta Halpin, gymnastikdirektör, Sture Jentzsch, kontorist, Anna-Gerda Jönsson, modist, Gunnar Jönsson, kontorist, Viola Jönsson, kontorist, Karl Lillieqvist, kontorist, Arne Sandberg, studerande. Intressant att kanotsporten också intresserade damer vid denna tid! 1927 var årsavgiften 12 kronor. Årshyra för båtplats var 6 kronor, d v s ganska mycket pengar. Knut Andersson tjänade som litograf 14 kronor i veckan 1924.
Den 19 augusti 1926 beslöts vid ett konstituerande möte “bildandet av en kanotklubb för att effektivt kunna utbreda och upprätthålla intresset för denna i Malm så sorgligt tillbakasatta idrott”. Klubben fick namnet Malmö Kanot Klubb (3 ord!). Mötesordförande var Gunnar Jönsson, en av initiativtagarna, protokollet fördes av köpmannen Arvid Bengtsson, som också blev klubbens förste sekreterare. Till ordförande valdes ingenjör Ernst Birger Sandberg, som var aktiv seglare och som aldrig kallades annat än “ingenjören”. De övriga medlemmarna under startåret var: Knut Andersson, litograf, Signe Enquist, bokbindare, Berta Halpin, gymnastikdirektör, Sture Jentzsch, kontorist, Anna-Gerda Jönsson, modist, Gunnar Jönsson, kontorist, Viola Jönsson, kontorist, Karl Lillieqvist, kontorist, Arne Sandberg, studerande. Intressant att kanotsporten också intresserade damer vid denna tid! 1927 var årsavgiften 12 kronor. Årshyra för båtplats var 6 kronor, d v s ganska mycket pengar. Knut Andersson tjänade som litograf 14 kronor i veckan 1924.
Unga men driftiga initiativtagare
De som tog initiativet till stiftandet av MKK, skaffade tomt och drog upp riktlinjerna för hur man skulle skaffa pengar till finansieringen av klubbhuset var de blott 18-åriga men driftiga och uppslagsrika kamraterna Gunnar Jönsson och Knut Andersson. De hade 1924 gått med i Malmö Kanotförening men ville ha ordnade förhållanden, varför de lämnade föreningen och tog saken i egna händer. De besökte stadsarkitekten, förklarade att de ville bilda en kanotklubb och att de hade sett ut en lämplig tomt vid Slottsholmen vid Turbinen, där de kunde bygga klubbhus. Men kommunen ville inte släppa från sig Slottsholmen. Där skulle nämligen byggas ett friluftsmuseum, ett slags Skansen i miniatyr(planer som aldrig realiserades). Dessutom ville arkitekten se ritningar. Och sådana skaffade Gunnar och Knut fram. De lyckades intressera Ernst Birger Sandberg, fadern till en yngre kamrat, för sina idéer. Och då de återkom med “ingenjörens” ritning i allmogestil, smälte stadsarkitekten som tyckte att huset skulle passa fint in i Skansenmiljön, varför MKK fick arrendera marken för 100 kronor per år.
Finansieringen
Man startade en brett upplagd insamling. Alla kända malmöbor som enligt Taxeringskalendern tjänade 10 000 kronor eller mer tillskrevs med bön om bidrag. Svårflörtade personer uppvaktade man personligen. Medlemmarna bar på sig en kort som var inrutat och märkt med belopp från 10 öre till 1 krona. Korten kom fram så fort man träffade någon bekant. Knut Anderssons far som var faktor på Seierssons tryckeri (som låg framför Caroli kyrka på Östergatan) ordnade gratis förnämliga och “säljande” trycksaker, broschyrer o.d. Material och redskap till husbygget tiggdes från stadens stora byggfirmor.
Virke från Småland men fel järnvägsvagn
Då man skulle slägga golvet, tog Gunnar Jönsson, som tjänstgjorde på inköpsavdelningen på Kockums, kontakt med Kockums virkesleverantör i Småland och tiggde golvbräder. Och en lördag ringde Gunnar till Knut och berättade glädjestrålande att virket hade kommit från Småland “vi tog kontakt med en åkare från Sofielund”, berättar Knut Andersson, “som for ner till järnvägen och körde minst 3 stora lass bräder till klubben, där vi bara stod och gapade. Vi hade virke till ett klubbhus till! Det var nästan för bra för att vara sant”.
Men på måndagen ringde Gunnar till Knut igen. “Du, Knut,” sa han. “Åkaren tog fel vagn! Han tog Kockums virke. Vår vagn står längre bort! Vi skulle bara han 1 lass, inte 3! Så det blev till att snabbt anlita åkaren igen och byta ut bräderna!”
“Det största klubbhuset i Skandinavien”
Det kombinerade klubb- och båt huset, som under “ingenjörens” ledning på fritid byggdes av klubbens egna medlemmar, främst Gunnar Jönsson, Knut Andersson, Kalle Lillieqvist, Sture Jentzsch (“Spättan”) och den kraftige polisen Ragnar Frithiof (“Fatty”), stod färdigt i juni 1928 och framställdes i pressen som Skandinaviens största i sitt slag. Klubbhuset saknade el och varmvatten och “duschen” bestod av en vattenslang utanför huset.
Generationsväxling Renovering och nybygge
I slutet av 50-talet och början av 60-talet tog en ny generation unga MKK:are vid genom Carl-Bertil Widell, Erling Larsson, Jonny Everlund och Karl-Gustav Karlsson (Kalle “Kanot”). Vid mitten av 60-talet , då “stugan blev för trång”, började – på nytt – entusiastiska och arbetsvilliga klubbmedlemmar under ledning av klubbens dåvarande ordförande, eldsjälen och idésprutan Karl-Gustav Karlsson att på fritid bygga en kanothall, som blev färdig 1966 lagom till klubbens 40-årsjubileum. Därefter renoverades klubbhuset grundligt: allting revs utom ytterskalet och klubbhuset fick i stort det utseende som det har i dag. Arbetstimmarna uppgick till flera tusen. Klubben saknade pengar och Kalle Kanot och Lennart Sjöberg lade ner ett jättearbete på att skaffa fördelaktiga lån. Man uppvaktade även fonder och stiftelser.
MKK har genom åren utmärkt sig i tävlingssammanhang. Omtalad och minnesvärd är Öresundstävlingen Malmö-Köpenhamn, som gick av stapeln 1928, där samtliga startande MKK:are fullföljde. Av 38 startande bröt hälften på grund av den starka blåsten. Dansken Willy Petersen vann på 3 timmar och 42 minuter med Gunnar Jönsson på 2:a plats med endast 1 minut efter. under 20- och 30-talen utmärkte sig särskilt Knut Andersson, Karl Lillieqvist, Valter Frithiof, Karl-Erik Westin. Den senare segrade på 1000 m och 10 000 m i Skånes första distriktsmästerskap 1934 arrangerat av MKK. Under 40-talet och början av 50-talet sågs Carl-Axel Anderssons namn ofta i prislistorna. Under senare delen av 50-talet, och 60-talet var Jonny Everlund, Göran Kristensson, Sture Bergh och Erling Larsson de främsta tävlingskanotisterna. Den senare är KKK:s – hittills – framgångsrikaste tävlingskanotist med fina resultat i SM, ett tjugofemtal DM-tecken och många internationella framgångar. Erling, som började tävla 1957, blev DM-mästare så sent som 1975 på 10 000 m! Den sista tävling han ställde upp i (DM 10 000 m, oldboysklassen, 1980) vann han! Perioden 1972-1988 har MKK varit särskilt framgångsrik. Klubben har under denna tid erövrat 32 svenska mästerskapstecken i Ungdoms-SM och 1 SM-tecken i Senior-SM 1972 bröts isen. I Ungdoms- SM K-1 4 x 200 m fick klubben sina första svenska mästare genom Stefan Ohlsson, Björn Pensäter, Mats Pensäter och Lars-Åke Rosenqvist. MKK:s hittills enda seniormästare 1977 i K-1 4 x 500 m var Christel Ekelund, Marina Ekelund, Karin Paulsson och Annika Persson. Nämnas bör Martin Ragnevads maximala medaljskörd i Ungdoms-SM 1984: 5 guld! Antalet DM-plaketter är legio. Många av klubbens ungdomar och juniorer har tränat med och ingått i landslaget. 1987 blev MKK bästa juniorklubb i SM.
I dagens MKK har man stora förväntningar på de hårdsatsande seniorerna Magnus Sköldbäck och Peter Orban, juniorerna Tom och Tim Krantz och Annika Carlsson. Peter Orban har 5 bronsmedaljer i senior-SM i K2 (tillsammans med Peter Pennsäter och Mats Johansen), men saknar pricken över i :et. Tim Krantz och Annica Carlsson går på Kanotgymnasiet i Nyköping och får alltså möjlighet att träna med konkurrenskraftiga kanotister.
Av de yngre medlemmarna bör talangerna Nisse Juul-Möller, Fredrik Warnbring, Josefine Lindgren och Carina Fasth nämnas. – I sammanhanget kan också nämnas att MKK omkring 15 gånger blivit Sveriges bästa “märkesklubb” och erövrat Svenska Kanotförbundets märkespris, som tilldelas den klubb som paddlat ihop flest paddlarmärken under ett år.
Ambitiösa ledare
Bakom MKK:s framgångar ligger givetvis många träningstimmar och mycket svett och mycket svett och mycken möda men givetvis också dugliga och ambitiösa ledare och instruktörer. Här bör nämnas Geza Sörös, MKK:s skicklige huvudtränare, elitkanotist i Ungern under 1950-talet. Han knöts till MKK 1968. Idag har Geza god hjälp av tidigare aktiva kanotister. av driftiga styrelsemedlemmar och sektionsledare bör nämnas – förutom ovan nämnde Karl-Gustav Karlsson (25 år i styrelsen varav 12 som ordförande), Jan Svensson (sekreterare 1967-1979), ungdomssektionsledaren Lars-Åke Rosenqvist och tävlingssektionsledaren Jonny Everlund. För en äldre generation MKK:are är namn som Gunnar Jönsson, Knut Andersson, Sture Jentzsch, Stig Håkansson, Karl Lillieqvist, Carl-Axel Andersson, Ernst Lundblad, Carl-Bertil Widell, Erling Larsson, Gustaf Persson och Carl-Gustav (CeGe) Persson välkända. En stor insats i dagens MKK gör familjen Gislason bördig från Island: familjefadern Kristjan är ordförande (sedan 1981), hustrun Hafdis är engagerad i “Jouren”, och barnen Freyja och Gisli är tränare och instruktörer. Freyja tillhör dessutom redaktionen för KANOTISER, MKK:s klubbtidning, och Gisli är gymnastikansvarig för elitkanotisterna.
Imponerande ungdomsverksamhet
Sedan 1965 bedrivs verksamheten i MKK i tre olika sektioner: en tävlings- en ungdoms- och en långfärds- och motionssektion med en ansvarig sektionsansvarig. Under sommarhalvåret sysselsätts ca 150 ungdomar varje dag i klubbens regi, varav ca 60 tillhör KKK:s årliga kanotskola, som startade 1965. I kanotskolan, där en säkerhetskurs ingår, får ungdomarna lära sig paddla och sköta en kajak. Men de får också lära sig sjövett och delta i mindre tävlingar. – MKK sysselsätter sedan början av 1980-talet också årligen bortemot 3 000 skolungdomar som på skolidrottsdagar får prova på att paddla canadensare (och kajak)- 1988 hade klubben 216 betalande medlemmar.
Klubbtidning. Jubileumsböcker
MKK:s klubbtidning, KANOTISER, som utkommer med 4 eller 5 nummer per år, kom till 1981 genom ungdomarna Niclas Andersson, Lars Brattgård och Johan Ragnevad. 1988 års huvudredaktör heter Stina Åkesson. – MKK:s historia och verksamhet har också dokumenterats i 3 jubileumsböcker tillkomna i samband med 40-, 50- och 60-årsjubileerna. historikerna i jubileumsböckerna är särskilt värdefulla, eftersom de äldsta protokollen tycks ha förkommit.
Aktiviteter och arrangemang
Redan 1928 arrangerade MKK tillsammans med Skånska Aftonbladet en propagandatävling i Rörsjökanalen. Det omväxlande programmet, som sågs av 15 000-20 000 personer såg ut så här: Parad. Danskt-svenskt juniorlopp. Tyskt-danskt-svenskt seniorlopp. Danskt-svenskt damlopp. Hastighetstävling mellan motorracers. Hinderlopp i Kanot. Surfing. Stafettlopp. “Galan” avslutades med uppvisning på vattenskidor och skämttävlingar. Bl a arrangerades en boxningsmatch mellan två av pojkarna i klubben i en boxningsring man byggt på en flotte. Boxarna var Knut Andersson, som också var medlem i Enighet och kunde boxas. Den andre “boxaren” som bar efternamnet Stålbrand (förnamnet okänt i källorna) svärtades till “neger”. Domaren, Karl Lillieqvist, dömde “negern” som segrare, varvid förloraren blev så arg, att han med en rak hög förpassade domaren i kanalen! Evenemanget blev emellertid en stor succé.
Det filmades och gick som journalfilm (förspel) på biograferna. Klubbens flickor gick med bössor och samlade in pengar.
Ett annat arrangemang som bör nämnas är tävlingen “Malmö Horn”, som arrangerades inte mindre än 26 gånger under perioden 1946-1978. Det första “Hornet”, ett vandringspris, vanns av Gert Fredriksson 1953, det andra av dansken Vagn Schmidt 1959, det tredje av Lasse Andersson 1971 och det fjärde av dansken Flemming Andersen 1978. Idén till denna tävling, som samlade deltagare från hela Norden och som gav kanotsporten fin propaganda, kläcktes av dåvarande ordföranden Ernst Lundblad 1946, som också skänkte vandringspriset (“Hornet”).
Ett annat evenemang, som MKK (tillsammans med Lödde Kanotklubb) under 1980-talet arrangerat är Skåne-Regattan i Hjälmsjö vid Örkelljunga, en årligen återkommande, internationell kanottävling, mycket populär bland de aktiva. Praktiskt taget hela klubben är engagerad under Festivalveckan i augusti, då MKK:s populära Drakbåtstävling, som startade 1985 och som slår nya deltagarrekord varje år, går av stapeln. Stadens företag utmanar varandra och de tre lag som fått de bästa tiderna kör finalen. Arrangemanget har alla åren prisats av press och deltagare och publik. Drakbåten är byggd av trä eller glasfiber. Den är 12 m lång och väger 500 kg. Besättningen består av 22 man och en trumslagare, som anger takten, samt en styrman. Fören är prydd av ett drakhuvud och aktern med en förgylld stjärt. Drakbåtstävling är en stor sport i Asien och har börjat sprida sig. I Sverige arrangeras drakbåtstävlingar förutom i Malmö även i Södertälje, Stockholm och Göteborg.
Dagens MKK satsar hårt på sina tävlingskanotister. Tävlingssektionen står för ca 1/3 av 1988 års utgifter. Men man ägnar sig också åt motion och långfärd och lägerverksamhet. Under vinterhalvåret varvas gymnastik med simning, styrketräning, löpning och rullskidåkning (tillsammans med Malmö Frisksportklubb). Till Klubbens Trivselträffar, som arrangeras av föreningens föräldraförening, inbjuds en gäst. Bl a har elitkanotisterna Agneta Andersson, Susanne Wiberg, medeldistanslöparen Lennart Strand, maratonlöparen Tommy Persson, sportjournalisten Birger Buhre och mångkonstnären Åke Arenhill gästat föreningen. Gert Fredriksson har inte bara tävlat i Malmö utan också ofta varit prisutdelare vid MKK-arrangemang.
I drakbåtstävlingarna har MKK fått en viktig inkomstkälla, vars överskott är låst och avsett för stundande nybygge. MKK är nämligen i skriande behov av en ny kanotanläggning med gymnastik- och styrketräningshall och båthus. Nybygget är tänkt att ske i etapper i samband med Malmö kommuns ombyggnad av Slottsparken. Man skall bygga nya gångstigar och planteringar o.d. som enligt planeringen skall vara färdiga 1991. MKK:s nya anläggning kommer att uppföras i anslutning till det nuvarande klubbhuset. Framtiden ser ljus ut för MKK. Ett nytt gäng energiska MKK:are – aktiva, ledare och styrelsemedlemmar – är i full verksamhet och inriktade mot nya, djärva mål. Och med en islänning vid rodret klarar man det mesta.
Malmö Paddlarklubb
Intill Malmö Kanotförening på Kockumsområdet hade några frisksportargrabbar en klubblokal ca 1928-33. Bl a var Ernst Lundblad, MKK:s ordförande 1944-52, bröderna Håkansson, den ene gymnast och den andre boxare i Enighet, och en bokbindare med efternamnet Erlandsson med i föreningen, som kallade dig Malmö Paddlare Klubb. Medlemsavgiften var 2:50 kronor/året. Därtill kom hyra för kanotplats med 2 kronor/året. Flera av medlemmarna byggde egna båtar. Föreningen, som inte hade någon organiserad tävlingsverksamhet, upplöstes då klubblokalen brann upp i samband med Aga-Faxiusbranden hösten 1933. Medlemmarna gick över till Malmö KK och Kanotföreningen Öresund. Protokoll och andra föreningshandlingar är ej bevarade.
Kanotföreningen Öresund
1932 beslöt några kanotentusiaster från söder i Malö med Erland Ivhagen i spetsen att bilda en kanotklubb, som fick namnet Kanotföreningen Öresund. Klubben hyrde markområde i kvarteret Flintan vid Sandsjön i Industrihamnsområdet. Föreningens förste officielle ordförande var Ebbe Siegfeldt.
Under de första åren ägnade sig klubbmedlemmarna åt husbygge. En eldsjäl och drivande kraft var Erland Ivhagen, som ställde sitt tryckeri och sina lokaler till klubbens förfogande. Där kunde medlemmarna bada bastu och trycka sitt medlemsblad “Öresund”.
KFÖ var särskilt under 40- och 50-talen en av de ledande kanotföreningarna i Skåne med stora framgångar på tävlingssidan. Namn som ofta sågs i prislistorna på den tiden var Henning Eklund, Knut Frondén, Allan Åkerblom, Gösta Andersson, bröderna Hans och Lennart Hasslert, Gustaf Persson (sedermera MKK:are), Sven Kressander och Eric Idh. Öresundarna hade även stor del i flera segerrika landskapsdueller, som utkämpades mellan Skåne och Blekinge. 1949 stod KFÖ som värd för juniorernas SM.
Under krigsåren var Industrihamnen avstängd och klubbhuset beslagtaget av militär. Då byggde man i Sibbarp ett kanothus av lådor (avsedda för transport av Fordbilar som kom från Amerika) som rymde 14 kanoter. Omkring 1968 fick KFÖ lämna Industrihamnen – det gamla kanothuset revs dock ej förrän 1975 – och var utan klubb- och båthus i ca 10 års tid. Kanoter och inventarier fick genom Malmö Hamns försorg magasineras i tullhuset på Skeppsbron (nuvarande Malmö Börshus). Först 1977 kunde man inviga ett nytt ståtligt kanothus i två plan med kanothall, som ritats av arkitekt Rune Karlsson, En viktig roll spelade också byggnadsingenjör Ingvar Sjölin som ekonomisk rådgivare. Det nya klubbhuset ligger mycket lämpligt vid Malmö kanals utlopp vid Varvsbron snett emot Kockums Fritid.
Kanotföreningen Öresund, som 1988 har ca 100 medlemmar, ägnar sig i dag i huvudsak åt långfärds- och motionspaddling. Man arbetar emellertid intensivt på att försöka få fram lämpliga ledare och instruktörer, som kan ta ansvar för ungdomsverksamhet och Kanotskola och därmed också tävlingsverksamhet, som behövs för att aktivera föreningen och ge den nytt liv.
Lars Svensson
