Budosport

Året var 1973 och Norrmalmstorg spärrades av, kryllade av poliser och längst nere i Kreditbandens valv barrikaderade sig storgangstern och rymmaren Jan -Erik Olsson med sin skräckslagna gisslan. Fängslade Clark Olofsson hade tillfälligt frigivits och forslades den välbevakade vägen från Kumlabunkern för att växlas ut mot bankpersonalen och fri lejd. 

Så kom idrotten till Malmö - Budosport

Sverige stod still. Utom i Baltiska Hallen, där det sprang omkring nyfikna och försvarsvilliga ungdomar i vad man då okunnigt kallade vita tygdräkter.
Jag minns själv det hårda stengolvet och hur vi noviser tvingades göra våra många armhävningar på bara knogarna. Det slog mig också hur de svenska instruktörerna vällustigt manade på sina lärlingar, även då svett och blod blandades.
När det svenska välfärdssamhället kulminerade i ett utökat gatuvåld och meningslösa överfall, fick storstadsinvånarna en anledning att rusta upp sitt naturliga försvar.
I samma veva fick de japanska kampsporterna fäste i den tidigare så trygga och efter andra världskriget så invaggade europeiska vardagen.

Skapat av invandrare
Gemensamt för budosporternas intrång i det malmöitiska livsmönstret är dess skapares härkomst; invandrarens…..

När judon introducerades i Malmö 1963 var det mycket tack vare köpenhamnsbon, den ursprungliga engelsmannen, Bernhard Pauls pliktfulla arbete.

Karaten, den i särklass största kampsporten, kom och utvecklades 1970 genom amerikanen Ted Hedlunds försorg.

Svärdfäktningskonstarten kendo togs upp något senare, 1973, först till Malmö Kendoklubb, introducerad av japanskan Etsko Lindberg, som 1977 övergick i den dominerande föreningen i alla tre disciplinerna: Enighet.

I dag kan budosporterna välvilligt erkännas. Med sina många utövare har till exempel karaten inte bara gått ikapp de traditionella kampsporterna, brottning och boxning utan också passerat dem med fyrsiffrigt antal; något som bland annat ungdomen är orsaken till.
Budosporterna i Malmö har fler gemensamma nämnare. Deras stora sammanhållande kraft är egentligen en mans verk: idealisten och visionären Leif Almö, en trygg skåning med japanskt förhållningssätt.
Den realistiske äventyraren Almö var Enighets karatesektions först ordförande 1972 och sitter sedan 1984 orubbad som hela storklubben Enighets arbetande styrelseordförande.

Miljonären kände för sitt Skåne
Excentriske dollarmiljonären, skånskättade amerikanen Nels Johnson hade sett de flesta och gjort det mesta, men av någon outgrundlig anledning ville han ge Skåne och Malmö ett nytt och orientaliskt alternativ. Han såg karaten som en möjlighet, varför vet väldigt få.
Denne Johnson donerade helt enkelt sin landsman, instruktören och svartbältet Ted Hedlund från Chicago, till Malmö och Enighet 1970, stod för resa uppehälle och lön. Sedan gick det så pass hyggligt för skåningarna att Nels Johnson förlängde Hedlunds mandatperiod i ännu ett år.
Den nuvarande styrelseordföranden i Enighet, Leif Almö, var en av de allra första i Ted Hedlunds nybörjargrupp. Han hade sett karate i Fjärran östern och tänt på alla cylindrar. Faktiskt så till den milda grad att han också blev Skånes förste graderade svartbälte.

Men dåvarande styrelsen var tveksam till ursprungsförsöket 1970-71 och om sportens framtida utvecklingsmöjligheter, avfärdade det som nyhetens behag, men fick slutligen ge sig inför kall fakta: de alt brantare stigande medlemssiffrorna.
Huvudstyrelsen hotade tidigt att lägga ner karaten, en spänd avvaktan gentemot budosporterna rådde, men Leif Almö la sig i debatten och togs snabbt till nåder.
“Jag minns att jag sa: okej, jag har möjlighet att ekonomiskt hjälpa Ted Hedlund att start en ny klubb om ni inte tänder på det här. Styrelsen betraktade mig som en gnällepelle, men som sådan blev jag sedan invald ganska snabbt i Enighet.”
Ännu har Hedlunds kunskaper högt värde. Det är 19 år sedan han immigrerade på prov, men det ser ut som om han skulle bli den skånska myllan och Enighets karatesektion trogen livet ut.

De rika och de fattiga
I dag har budosporterna inom Enighet vuxit sig så pass starka att även Leif Almö medger vissa strukturella problem.
Varje dag upptar budon fem timmar av hela föreningens träningskvot. Kontakterna inom varje enskild grupp är stark, men självfallet kunde banden mellan karaten, judon/jiujitsun och kendo varit mer solida i en mindre klubb.
“Det måste ändå bli så i stora flersektionsföreningar, hos oss är det förstås de mindre och fattiga sektionerna som får stöd av de rikare. Annars hade det inte gått att driva en sådan här förening. Pengarna används där de behövs “, säger Leif Almö som ett exempel på hur även de mindre budosporterna kan vinna genomslagskraft.

Då flöt blodet
En enda gång har inre rivalitet fått handgripliga uttryck inom Enighet. I mitten av 70-talet var budosporterna inne i ett högst expansivt skede. Vid en landskampsbankett ville klubbens boxare mäta sina krafter med karatesektionen. Blodet flöt, polisen vägrade lämna sina bilar och inte förrän Leif Almö själv dök upp som medlare skingrades den inre röken. Men det var också enda gången som boxarna visat aggressioner mot budosporternas stigande popularitet.
“Sammandrabbningarna på hotell S:t Jörgen förde även något gott med sig”, minns Almö. “Just de två sektionerna, boxningen och karaten, kom närmare varandra och ännu i dag visar de varandra den nödvändiga respekten”.
Kendon, en i folkmun litet avig och allmänt sett förhistoriskt våldsam krigsutövning, har stora kostnader i förhållande till sin relativt ringa om fattning. Träningsformen och munderingen förutsätter en sluten utövarskara, men lever vidare i det moderna samhället mycket tack vare ett stöd från de andra sektionerna.
Budosporternas stora genomslagskraft på 70- och 80-talen är alltså inte bara ett resultat av en omvandlad samhällsstruktur eller ett nyvaknat intresse för rätten att försvara sin kropp och egendom.

God ekonomi berikar idrotten
När Leif Almö talar låter han sporadiskt som Malmö FF:s Hans Cavalli-Björkman eller Malmö IF:s Percy Nilsson, båda skolade i affärsvärldens betydelsefull intrång på idrottens scen.
“Det har sina förklaringar”, säger Almö, “jag var med om att dra runt verksamheten utan pengar i kassan”.
“Jag tror att fler och fler föreningar i dag lägger ner allt mer tid på ekonomisk planering, utan att för den skull bli tungrodda. Sedan finns det något skönt över just vår verksamhet, vilket till en del bidragit till dagens omfattning, nämligen flexibiliteten som man ibland skulle vilja föra över på förvaltningar och företag. Därutöver finns det inga privata vinstintressen, alla överskott får oavkortade till medlemmarna i form av bättre förhållanden”.
Budosporternas framgångar beror snarare på folks nyfikenhet, en väl sammansatt organisation och på senare tid: beräknande marknadsföring.
Karaten är inte ensamt om att ha vunnit sina många medlemmar med hollywoodproducerade våldfilmers hjälp. En sak som Leif Almö är väldigt angelägen att utveckla. “En del har lockats till budosporterna av mystiken och att effektivt kunna avväpna en angripare.
Men de minnesbilderna de får av TV och film stämmer inte med verkligheten. Genom åren har säkert halva Malmö vandrat ut och in genom budons värld, de verkligt seriösa, de som stannar hos oss, har andra värden för sitt utövande. Budosporterna kan ge så mycket mer: kulturella aspekter, meditation och ren motion, vilket nog de allra flesta har funnit karaten och judon vara den perfekta plattformen för.
“I det japanska livsmönstret existerar inget meningslöst våld på gator och torg”, säger Leif Almö och tar en konstpaus när han ännu en gång får chansen att vika ut sig. “Dagens lite slappa svenska samhälle har gjort budosporterna attraktiva,” menar han.
“Många som kommit i ytlig kontakt med till exempel karaten har föraktfullt sagt att det förekommer för mycket disciplin. Men strikt ordning kan också vara något positivt om det används på rätt sätt. Jag har märkt uppskattningen från många ungdomar, annars hade de slutat för länge sedan…”
Budosporterna bygger på regler, som efter ett tag blir naturliga. Här finns en auktoritet, en läromästare, vars ord är lag. Graderingen, eller provet för ett högre steg på hierarkiskalan, är bara ett sätt att öka kunskapstörsten och vördnadskraven. Därutöver bygger budosporterna på ett för många outforskat djup av mystiska traditioner.

Lära för livet
Leif Almö är en konservativ 45-årig man med läggning åt nytänkande och snabba beslut. Det kan låta oförenligt, men han menar att det gamla goda ska behållas och det förlegade ersättas.
“Ta bara det här med respekt för sina medmänniskor, framför allt äldre en hederskodex inom alla budosporter. Många ställer sig frågande inför hälsningen och uppställningen vid varje träningspass, får först en chock när de ska buga sig inför överheten, men accepterar snart den som ett naturligt livsmönster. Allt de lär sig hos oss bär de med sig resten av livet.”
“Vi säger till exempel åt ungdomarna när de går för långt. Fler och fler föräldrar dyker upp på träningarna, de verkar sympatisera med våra uttalade krav på ordning och så kallad budo-etikett.”
I dag är Enighet och kampsporterna så mycket mer än utvecklad idrott och tilltalande motion. I sitt nya Sportcenter inhyses även vanligtvis svårtackalde sociala projekt. Dit skickas socialt missanpassade människor och de möts knappast av medlidande eller ömkan.
“Vi har raka regler – alla är välkomna att träna hos oss – men passar inte de, säger vi åt bråkmakarna att försvinna. Och till Enighet kommer man inte för att provocera, det lovar jag”, fortsätter den starke ordföranden.

“Tro på dig själv”
Undersökningar visar regelbundet att folk väljer kampsporterna av några få olika anledningar. Det ger dem självkänsla och integritet. Något som utvecklar varje individ, såväl fysiskt som psykiskt: ett realvärde som många människor saknar i samhället i övrigt.
Alla budosporterna tar fram dolda kvalitéer och framhäver den japanska filosofin: tro på dig själv.
“Allting bygger, och har gjort sedan starten, på varje medlems självdisciplin. Det hade inte fungerat annars. Men det förutsätter också att vår ledare lever som de lär; ställer vi krav på andra, måste vi även göra det på oss själva. Enligt urgammal japansk sed är det allvarligare att tappa ansiktet, riskera att förlora andras förtroende, än att göra en stor ekonomisk förlust”.

Budosporternas kulturarv går igenom när Enighet i dag står som värd i gamla PLM-huset, ombyggt för ändamålet 1986, utmed Lantmannagatan.
Här finns det möjligheter att slå sig ner i japanska föreningens bibliotek, eller koppla av i japanska thehuset. Dessutom återspeglas respekten varje år vid en återkommande japansk kulturdag.
Budosporterna växer alltjämt vidare, Storklubben Enighet vill expandera och måste snart bygga ut. Till dagens olika kurser råder intagningsstopp och nu breddar snart föreningen sin verksamhet med ytterligare allaktivitetsytor.
Breddmässigt har karaten i Malmö varit ledande i Sverige under hela 80-talet, bara 15 procent satsar tävlingsinriktat, under samma period som de svenska framgångarna internationellt också varit störst.
“Det unika med budosporterna är dess oändliga former för träning. Låt säga att vi kanske har våra flesta medlemmar mellan 12 och 60 år, till och med äldre, alla kan komma in i samma grupp få likvärdig träning, elit som bredd…”
“En sak till: killar och tjejer tränar tillsammans. I hur många idrotter gör de det?” frågar Leif Almö och ger automatiskt sina duktiga karatedamer ännu en eloge. “Med en sådan modell blir självfallet tjejerna bättre, det har aldrig varit tal om en könsindelning”.

Internationellt gångbart namn
Almö kommer osökt in på Lena Svensson, som började med karate efter att ha blivit överfallen i unga år, med Enighets individuellt största merit. 1985 års europamästarinna i kata, Lena Svensson-Pyrée som hon numera heter, har vid det här laget en handfull framskjutna placeringar internationellt. Bland annat Europamästare i lag 1982, tillsammans med de andra Enighet-tjejerna Birgit Godfrey och Ann-Christine Eriksson.
Just lagen har alltid varit föreningens styrka. Enighet har bidragit med många svenska landslagmän. På senare tid har klubbens två österländska importer Paul Kee och Poh Lim rosat NM respektive SM.
Andra stora karatenamn genom budons unga Malmö-historia har bland flera andra varit Bo Altenstam, Leslie Jensen, George Godfrey och ordförandes egen son: Patrik Almö – alla flerfaldiga svenska mästare och av högsta europeiska klass.
På senare hälften av 80-talet kan nämnas enighets unge kataexpert Lars Persson och Kihon Karateklubbs Francois Limas rader av SM-segrar i 70 kg-klassen.
I judo nämner Enighet med respekt sina egna historiska namn som Jan Björkman, Ulf Ekberg och Christer Larsson. Och i kendo fick man nyligen fyra europamästare i lag: Anders Edring, Patrik Gustavsson, Joakim Strömsnäs och Jens Nilsson, coachade av mångfaldige svenske mästaren från samma förening, Leif Svensson j:r. Icke att förväxla med en annan Leif Svensson inom kendosektionen, för säkerhets skull kallad senior.

Allt har sitt pris
Almö talar länge och varmt om sin många framstående budoprofiler. Men plötsligt få han något sorgset i blicken efter alla dessa framgångsrika år. Själv har ordföranden Leif Almö slutat tävla. Tills nyligen, när han bestämde sig för att testa formen.
“Vi var i New York på en tävling i karate och gick omkring bland troféerna. Det fanns en veteranklass för herrar över 35 år. Jag tänkte: ett sådant pris skulle inte vara så dumt att få med sig hem. Jag anmälde mig för 20 dollar, utan att ha tävlat på flera år, men blev slutligen New York-mästare, som näst äldst i oldboys-klassen”.
Kampsporterna har tagit större delen av Leif Almös liv i anspråk.
Han har dessutom lagt ut en ansenlig summa pengar på främst karaten, för att nå tillfredsställelsen att utveckla något som ligger honom närmast om hjärtat. I början av 70-talet betalade de svenska budostjärnorna sina resor själva, fick inte ersättning för förlorad arbetsförtjänst, ej heller några täckande traktamenten….
Som Almö själv säger: “Jag har haft en förstående fru, Sonja, i 26 år nu”.
Leif var själv ytterst lovande i karate och skördade många framgångar, innan styrelseuppdragen blev för krävande.
“Ibland tänker jag personligen på hur långt man kunnat nå inom karaten. Träningen har många gånger blivit eftersatt…”
“Men än kan gubben”, slutar budofantasten och Malmös karategrundare Leif Almö med ett kraftigt grepp om sin senaste erövring: den blaffiga, men charmiga, segerbucklan från staden New York.

Mats Warnebring