Handboll

Just Malmö med begränsade möjligheter till utövande av vintersport borde vara handbollens centralort i Sverige. Bevisligen finns här en ungdom väl förfaren i att behandla en boll, och vi har i Baltiska hallen en arena , som i fråga om ändamålsenlighet och utseende knappast har sin motsvarighet i landet.
Tendenser i den inledningsvis antydda riktningen fanns onekligen, när IFK Malmö under 1940-talets första hälft gjorde ett par men ack så korta visiter i den förnämsta serien, och framför allt, när samma förening i denna tog silver 1957 och vann den 1974. I nådens år 1987 får man emellertid uppleva, att de båda gästa malmölagen med möda förmår hålla platser i den serie, som egentligen borde heta div. II men i den allmänna inflationens tesken bär div. I-beteckning. Sic transit…

handbollVi har alltså tvingats konstatera, att IFK med 18 allsvenska säsonger bakom sig på egen bana med stora siffror förlorar mot bl.a. Karlshamn. Utan att därför nedvärdera Karlshamn vill jag påstå, att denna blekingska stad för oss, som spelade i gulvit mundering på 40-talet, var enbart ett samhälle, vi passerade på väg till allsvenska matcher i Karlskrona eller möjligen ett namn, som nämndes, när det efter uppgörelserna blev tal om avec vid de traditionells måltiderna på den dåtida trivsamma krogen Palladium…

Under berg- och dalbana
Men låt oss gå ännu längre tillbaka i tiden. Någon egentlig administration i form av seribildning åstadkoms först genom att Malmö Handbollallians trädde in i bilden 1933. Gymnastiksalen på Realskolan (nuvarande S:t Petri skola) hade varit matchplats – en sådan med mycket begränsade utrymmen – men så lyckades man få tillträde till den s k Konserthallen (jo, jo, det låter ståtligt) i Folkets Park: innanmätet till den sedermera nedbrunna berg- och dalbanan blev en efter den tidens mått mätt acceptabel arena.
Handbollalliansen med den gemytlige stationsskrivaren Eric Bergh som ordförande och med hjälp av Carl-Filip Borgh från IFK, Gunnar Jerndorf från MBI, Ivan Mårtensson från Polisen, Albert Hennby från MAI, KFUM- Larsson samt givetvis Kurt Karlsson från Malmö Gif skötte arrangemangen, som mestadels ägde rum på fredagskvällarna. Kurt Karlsson har förresten på praktiskt taget alla handbollens områden lagt ned ett oerhört arbete.

I varje hörn av banan stod placerade stora värmeapparater, och överst på en av dessa fann man alltid den trognaste besökaren, en chaufför från Ohlssons Beklädnads. Eftersom han dessutom var iförd skinnkläder och motorkängor, bör han inte ha frusit…
En lika trogen besökare var innehavaren av Blixtens skomakeri på Östra Förstadsgatan.

IFK hämtade utifrån
Under IFK:s första storhetstid hade f d MLI-are som Egon Jansson, “Peje” Persson, Bengt Schurmann och i någon mån väl även undertecknad framträdande platser i laget, men den största egna stjärnan blev Sven Malmfält, som aldrig spelade i någon annan klubb. I den egna gula “uppfödningen” märktes främst backkämpen och lagkaptenen Tore Björkman. Det bästa anfallsvapnet bildade trion Sten Stigborg – Gösta Buhre (från Örnarna) – Sven Malmfält.
Merparten av spelarmaterialet hämtades utifrån, och ett genomgående drag i hela IFK-handbollens historia har varit att skaffa färdiga spelare i stället för att själv bygga upp från grunden. Ystad har därvid fungerat som ett populärt upptagningsområde. Andra platser varifrån gult värvat; Lund, Kristianstad, Västerås, Helsingborg, Eskilstuna osv. På senare år har man sökt sig även utomlands.

MBI skapade själv
Även malmöklubbar har tvingats släppa spelare från sig till IFK, och särskilt hårt drabbad genom åren har MBI blivit. Denna förening byggde från början på aktörer hämtade från fotbollen (Tage Ringström, Alve Bengtsson, Egon Magnusson, Artur Larsson för att nämna blott några exempel).

Med tiden anlades i MBI en förnäm plantskola, där flera blivande landslagsmän växte upp. En utomordentlig gärning med dessvärre förmådde man inte hålla dem kvar utan först i annan dress, nämligen den gula, fick de landslagsstatus (t ex Åke Reimer, Olle Althin).
MBI har liksom senare Dalhem varit uppe och nosat på promovering men eljest skall sägas, att IFK varit stort dominerande. Ett tag var även MFF med bl a Sten Åkerstedt på väg uppåt.
Detta åskådliggjordes främst under senare hälften av 50-talet och första delen av 70-talet. Då fanns det utomordentliga tillgångar både på ledar- och spelarsidan. I det förra fallet hade sektionsordföranden Birger Buhre en stor andel i framgångarna, och i det senare hade man till förfogande sådana krafter som Kjell Jönsson, Tommy Jansson och Bo “Bobban” Andersson. Alla tre publikfavoriter av stort format. Kjell Jönsson, ursprungligen från H 43 och AIK, var prototypen för en viljemänniska. Han kunde ensam avgöra en match, och är en av de allra största genom tiderna i svensk handboll med sina 123 landskamper.

Även “Bobban” nådde över 100 landskamper, och hans tekniska färdigheter hör till de mest applåderade prestationer, som utförts i Baltiska hallen. Tommy var pålitligheten själv, från sin centerbacksplats en pådrivare av högsta klass.
På den tiden hörde åskådarsiffror på 4000 till vanligheten, numera känner sig ett par hundra personer ensamma, när de bevittnar IFK:s seriematcher.

Vilken domarprestation
Ett kapitel som malmöhandbollen vore ofullständigt, om inte även domarna nämndes. I tidernas begynnelse hörde Kurt Karlsson, Gustaf Strömberg, Börja Wallentinsson till de mest anlitade. Sedermera kom Einar Hedlund, alltid lugn som en filbunke antingen han satt som lagledare för MBI eller skötte domarskapet.
De två främsta i pipblåsarskrået har emellertid varit Thorild Janerstam och Calle Kling. Thorild såg jag under ett VM i Tjeckoslovakien utföra den främsta domarprestation jag upplevt. Under svåra förhållanden, förorsakade inte minst genom en mindre vanlig publikpress, ledde han glänsande och felfritt ett slutspel.

Tålamod fordras
Möjligheten att för framtiden skapa ett malmölag av klass genom att ett par klubbar slog sig ihop har diskuterats utan att man dock nått något acceptabelt resultat. För min egen del tror jag, att ett elitlag likväl borde kunna ställas på benen, och så inte genom att värva spelare utifrån utan i stället bygga upp från grunden.

Härför fordras tålamod och en skicklig ledning, fri från de lycksökare, som numera i allt större utsträckning vill ha ledarplatser inom idrotten. IFK har etablerat sig även i Oxie, och måhända kan ljuset komma därifrån.

Om malmöhandbollen skulle man eljest i stort vilja säga, att den har ett relativt gott förflutet, att den i dag prestationsmässigt ligger på bottennivå med tanke på förutsättningarna, varför det i morgon knappast kan gå i annan riktning än mot det bättre. Det vore väl grovt genant för Malmös handbollsutövande herrar, om Dalhems damer skulle vara ensamma om under 1980-talet ha allsvensk status.

Bertil Lundgren