Bröderna Lindvall

Ingen familj har haft så stor betydelse för idrottens utveckling i Malmö som brödrakvartetten Lindvall. 
lindvalls3Idrotten i Malmö utvecklades som på de flesta andra håll i landet. Det var grosshandlare, köpmän, industriidkare och militärer som var initiativtagare och utvecklare. De satte så tydligt sin prägel på den nu hundraåriga rörelsen att det än i dag kan märkas. Arbetarrörelsen höll sig oftast avvaktande. När den inte gjorde det motarbetade den idrotten. Det därför att den upplevdes som en konkurrent till den samtida arbetarrörelsen. Bara i undantagsfall fick idrotten stöd av den framväxande arbetarrörelsen. Med dagens ögon sett, så vi vet att det svenska samhället utvecklats kanske mer än något jämförbart samtidigt som Sverige i förhållande till sitt invånarantal utvecklats till världens främsta idrottsnation, kan arbetarrörelsens motstånd uppfattas som onödigt. Till och med som en på lång sikt i negativ riktning verkande åtgärd. Det gäller komma i håg att dagarbetstiden hundra år tillbaka i tiden låg på tio-tolv timmar, sex dagar i veckan. Arbetsmomenten var oftast både fysiskt påfrestande och monotona. Att då använda den lilla tid som fanns över till att anstränga sig i fotbollsliga lekar kunde inte anses riktigt klokt. Åtminstone är det förståeligt om de som hade visionerna om ett bättre och människovänligare liv för folkflertalet ville att alla skulle ställa upp för den sak de hade anledning anse som viktigare än något annat. Som ofta visar historien att varken svart eller vitt blev rätt. Samtidigt som vi, som lever hundra år senare, har anledning vara tacksamma för att de som kämpade för bättre villkor inte förtröttades trots att den gryende idrottsrörelsen tog från dem kraftfulla människor. Likaså har vi anledning vara glada för att så många valde idrottsrörelsen och tidigt gav den en mera klart uttalad prägel av folkrörelse än kanske i något annat land. Det var i arbetarmiljö bröderna Erik, född 1894 och död 1973, Harald, född 1897 och död 1984, Nils, född 1903 och död 1984 samt Sven, född 1908 och den ende som finns kvar i livet, växte upp.

Så omvändes fadern!
Far var negativ till idrotten så långt som till att han tyckte att det var onödigt att vi ägnade oss åt den, berättar Sven Lindvall.
– Med åren gick han gärna med och tittade på idrott. Främst var det fotboll som fångade hans intresse. Senare, när vi bröder var verksamma i MAI och vårt föräldrahem var något av en samlingsplats för unga MAI-are, gladde han sig mycket åt att på olika sätt umgås med idrottsungdomarna och inte minst att spela kort med dem, berättar Sven.
Jag minns också hur vi efter en propagandatävling arrangerad av Sydsvenskan fick löfte av Sven Hansson, sportchef där, att låna alla anmälningsblanketterna för att snabbt kunna försöka intressera de som deltagit för att gå med i MAI. IFK Malmö låg också på och vi fick bara ha dem över söndagen. Då ställde far upp och stoppade våra cirkulär i de kuvert andra gjort i ordning, säger Sven. Fader Lindvall hette Nils och utbildade sig till snickare, Efter en konflikt på hans arbetsplats blev han svartlistad hos Malmös snickarmästare – ett i början av seklet vanligt sätt att få fackligt och politiskt medvetna arbetare och deras familjer att krypa till korset. Man räknade med att om inte annat svälten skulle driva dem tillbaka att börja arbeta på de villkor som “mästarna” satt upp. Nils Lindvall behövde aldrig krypa till korset. Han blev vaktmästare i Folkets Hus och var sedermera som ordförande i folkets Park starkt engagerad i parkens verksamhet.
Mor kallades aldrig annat är Lina men hette egentligen Carolina. Hon hade inte mycket tid över för att intressera sig för barnens idrottande men var alltid villig att tvätta och på annat sätt hålla ordning på sönernas och föreningens utrustningar.
Båda föräldrarna var malmöbor, släkten har i flera generationer funnits i Malmö.

Erik
De fyra sönerna Lindvalls engagemang för och inom idrotten ter sig än märkligare mot den villkor under vilka de växte upp: * Erik var, så långt Sven minns, den som förde in idrotten i familjen. – Han spelade tidigt fotboll i Enighet. Var en mycket snabb vänsterytter. Just hans snabbhet ledde till att flera av bröderna hamnade i friidrotten och då isynnerhet Sven som ger bakgrunden: – Malmöidrottens samorganisation, den tidens MISO, anordnade 1918 friidrottstävlingar för nybörjare och klubblösa på Idrottsplatsen. Erik anmälde sig och sprang 100 meter på 11,8 i den tidens gymnastikskor och på den tidens banor, berättar Sven.
Med tävlingen på Idrottsplatsen inledde Erik en karriär vars toppar var deltagande vid OS i Antwerpen 1920 (där han myglades bort från en plats i stafettlaget på 4×100 meter) och SM-tecken på 4×100 meter 1922 – det första som Sveriges genom tidernas mest framgångsrika stafettklubb tog.
Erik Lindvalls personliga rekord stannade vid 10,6 på 100 meter och 21,9 på den dubbla distansen.
– När MAI bröt Tysklands idrottsliga isolering efter första världskriget genom att ställa upp i en tävling i Düren klockades Erik för 10,4. Jag minns hur många skojade med Erik och sa att hans 10,4 var följden av nedförsbacke, för kort bana, medvind och grus i klockan, säger Sven och poängterar att broderns 10,4 aldrig hamnade i någon officiell statistik. Erik var också en av banbrytarna för badminton i Malmö och var med och bildade Malmö Badmintonförbund. Var även initiativtagaren och förste ordföranden i Malmö handbollsallians innan han 1935 blev egen hovjuvelerare i Ystad.
Erik var också under många år revisor i Skånes Idrottsförbund.
Under sina sista år i Malmö tjänstgjorde han också som Arbetets första sportskribent.

Harald
* Harald spelade fotboll en del. Lockades också över till friidrotten och deltog i Dagbladsstafetten en gång. Men han ägnade den mesta tiden åt “Sagostunden”, ett enormt uppskattat nöje bland Malmös arbetarbarn och hamnade snart i politiken – mera om det senare. Vilket inte hindrade honom från att ha varit ordförande i GAK Enighet och senare också vice ordförande i MAI.

Nils
* Nils slutade tidigt som aktiv fotbollsspelare, Sven beskriver honom som den minst friidrottsintresserade av bröderna (hade annars haft stora möjligheter bli den främste sprintern i familjen), men ägnade så mycket mera tid åt Malmö Fotbollsdomareklubb där han hade många uppdrag. Han var bland annat ordförande åren 1942 – 1950. De tio åren närmast före ordförandeperioden var han vice ordförande. Nils var också en duktig bordtennisspelare. det var inte oväntat Erik som introducerade sporten i MAI sedan han köpt racketar, nät och bollar på Buttericks – ett matsalsbord i klubblokalen vid idrottsplatsen dög som bord.

Sven
* Sven, yngsten, tillhör Malmös pionjärer i flera idrotter. Han var bland annat stadslagets i handboll förste målvakt och var även framgångsrik i badminton.
Ändå är det som ledare han utfört och utför sin stora gärning. Främst i MAI, där han i tre olika omgångar varit ordförande. I många år var den som såg till att Skånes men i synnerhet Malmös invånare bjöds på friidrott av världsklass minst en gång om året. Och som samtidigt såg till att göra MAI till landets ledande friidrottsklubb. Men hans kapacitet har räckt för även andra uppdrag – dessutom är han sedan 1954 anställd i Skånes Idrottsförbund.

Civilt hamnade tre av bröderna i guldsmedsbranschen. Det var bara Harald som bröt mot familjetraditionen. Han var anställd vid SJ innan han blev direktör för Folkets Park och senare kommunalråd.
Några gemensamma framträdanden på idrottsbanan gjorde aldrig bröderna. Det talades om att den skulle ställa upp i en stafett på 4×100 tillsammans men mer blev det inte.
Nils var senare mesta verksam som organisatör i domarorganisationen men hann gå linjeman vid en landskamp på Idraetsparken i Köpenhamn.
Harald Lindvall ägnade mycket stor tid och fick mycket beröm för sitt sätt att få idrottsplatserna i Malmö överförda till kommunen.
Frågan är aktuell även i dessa dagar: Men då åt “andra hållet”. Just nu arbetar krafter i Malmö för att få föreningarna att överta eller i vart fall ta större ansvar för idrottsplatsernas skötsel i Malmö. Den här gången handlar det om ekonomi. 1938, när idrottsplatserna fördes in under kommunen handlade det också om ekonomi – men inte alls i samma utsträckning som i dag.

Sven Lindvall berättar:
– Främsta anledningen till att föreningarna ville att staden skulle handha idrottsplatserna var att grov orättvisor vid urhyrningen förekommit. Föreningarna ansåg sig inte ha tillräcklig insyn i den organisation som drev idrottsanläggningarna.
Harald Lindvall engagerade sig hårt. När Heleneholms och Sorgenfrids idrottsplatser färdigställts i början av 1930-talet uttalade sig Drätselkammaren (den tidens kommunstyrelse) för att idrottsplatserna skulle överföras i privat ägo. Stadsfullmäktige beslöt med minsta möjliga marginal att kommunen skulle förvalta dem.
Lika liten var marginalen när Stadsfullmäktige 1938 tog beslutet om att överföra övriga idrottsplatser i kommunens ägo. Ett beslut som Harald Lindvall drev igenom och som Sven i egenskap av föreningsledare inte finner minsta anledning beklaga sig över.
– När många från åhörarläktaren applåderade stadsfullmäktiges beslut hotade ordföranden att utrymma lokalen, minns Sven.
Bröderna Lindvall är ett stycke malmöitisk idrottshistoria som knappast kan överträffas. Samtliga har bidragit till att vidga och utveckla Malmös idrottsliv. Deras idérikedom och arbetsförmåga har varit av det slaget att det en smula finns anledning fundera över hur Malmös idrott sett ut om inte Erik, Harald, Nils och Sven Lindvall ägnat merparten av sina krafter åt idrotten – att de inte saknade fallenhet för andra verksamheter har de så tydligt visat.

Roger Gottfridsson