Bosse! Det är givet; har man själv växt upp på öster i Malmö, så känner man lite extra för kirsebergspågen Bo Larsson.
Det är i denna stadsdel – där ängar, grusgropar och promenadgångar i den gamla goda tiden utgjorde naturliga idrottsplatser – som så många malmöitiska idrottsgenier fostrats i de två skånska nationalsporterna fotboll och brottning. Det var här Bosse tidigt kom med i den organiserade pojklagsfotbollen, grundlade sitt bollsinne och sin säkra teknik i den rätta såga inlärningsåldern. Den fysiska styrkan – han är nästan bara muskler och senor – utvecklade han genom att i ungdomsåren försörja sig som golvläggare. Ett tungt kroppsarbete, som han bytte ut 1966, då han blev högavlönad fotbollsartist i Stuttgart.
Skakad
Så därför blir man smått skakad, när man kommer till Gelsenkirchen kvällen före ödesmatchen och får veta att förbundskaptenen Ericsons största bekymmer heter Bosse Larsson. Han har varit knackig i träningsmatcherna, håglös, inte hunnit tända. Kan Sverige vinna en fotbollslandskamp utan Bosse, pålitligheten själv, i vanlig form? På den hala, snötäckta planen firar österrikarnas teknik och fina balans stora spelmässiga triumfer. Deras utsökta kortpassningsspel vävs samman till en enveten offensiv. Det finns till en början endast tre klara svenska ljuspunkter: Ronnie Hellströms enormt säkra målvaktsspel. Björn Anderssons sensationellt fina backjobb på vänsterkanten, icke minst framåt. Och så Roland “Annorlunda” Sandberg förstås. Lyckebyexpressen. Vilket harpunspel! Som en hök slår han ned på bollen och bevakar våra fåtaliga chanser så fräckt och iskallt att han förvandlat matchens hittills enda svenska skott på mål till blå-gul 1-0 ledning.
Straffhistoria
Men var är mittfältskungen Larsson? Han för en nästan anonym tillvaro, men hans täta bevakning av Österrikes spelmotor Hazil, gör förstås nytta i det tysta. I 28:e minuten tilldelas han det svenska fotbollsårets otäckaste uppgift. Ove Kindvall har skaffat oss en korrekt dömd straffspark. Den måste prickas in, ge oss 2-0, så är vi mänskligt att döma i VM-slutspelet, de fyra närmaste åren räddade för svensk fotboll.
Det är den viktigaste straffsparken i svensk fotbollshistoria sedan OS-finalen på Wembley 1948, då Gunnar Gren fintade, smekte in bollen och gjorde oss till olympiska mästare.
Enkelt recept
Bosse har ett enkelt recept vid straffar. När han lägger bollen “på punkten” bestämmer han sig för i vilket hörn han skall sätta den. På Malta, när han höll oss kvar i VM-handlingen, slog han den till höger om målvakten, lågt. Någon österrikare fanns kanske på läktaren och noterade. Bäst att slå den meterhögt vid vänstra stolpen den här gången. Rettensteiner går för tidigt. Och – Oj. Oj!- till råga på allt åt rätt håll. Men med en kraftfull bredsida har Bosse borrat in bollen i nätmaskorna. Puuh.
I andra halvlek har han dessutom markerat ut Hazil, som tröttnat, blir utbytt. Ny kan Bosse börja arbeta mera framåt. Spelet jämnar ut sig. Bosse producerar åter sin vanliga felfria, professionella fotboll. Varför tvivlade man? För houndan! Visst kan man lita på en österpåg från Malmö.
Birger Buhre
“Man säger jag är MFF-bäst genom tiderna. Inte! Det är Bosse!
Kjell Rosén
“Bosse Larsson kan ensam bära upp ett helt lag och – gör det också!
Orvar Bergmark
“Ingen annan allsvensk spelare har en så internationell stil som Bosse Larsson.”
Åby Ericsson
