Det är ett tragiskt faktum att kulturer oftast sprids på grund av naturkatastrofer eller krig. Människor flyr och tar sin kultur med sig: sitt språk, sin religion, sina vanor och traditioner. Inklusive sin idrott.
Följaktligen kan man säga att naturkatastrofen Josef Stalin och hans terrorvälde indirekt blev det som förde basketbollsporten till Sverige. Sporten hade vuxit sig stark i de baltiska staterna. Set var därifrån vi fick den hit. Tusen och åter tusen människor flydde från Estland, Lettland och Litauen för att undgå Stalins skräckregemente. Det var under och efter kriget på 40-talet. Många kom till Sverige. En liten del av den kultur de tog med sig var alltså basketboll.
Ev av flyktingarna var landslagsspelare och därtill fysiolog. Han började arbeta på idrottshögskolan i Stockholm, det som då hette GCI-Gymnastiska Centralinstitutet. Där introducerades basket i slutet på 40-talet. Och det var sedan via gymnastiklärare med pionjäranda och intresse som basketbollarna omsider började studsa mellan ribbstolarna – där tidigare handbollen ensidigt regerat när det var tal om lagspel inomhus. Vi hade i och för sig tidigare under 1900-talet haft ett basketliknande spel i Sverige: det kallades korgboll, med helt andra regler än amerikansk basket. Ett “flicklir” som snabbt slogs ut av handbollen när den kom igång. Det var också till att börja med Handbollsförbundet som härbärgerade svensk basket, i en sektion från 1949.
Men 1952 hade sporten fått sådan spridning att Svenska Basketbollförbundet bildades (25 oktober). Man hade då 32 klubbar anslutna och valdes omedelbart in i Riksidrottsförbundet, RF. Redan två år senare var antalet basketklubbar uppe i 140.
Inga “timätare”
Förbundets förste ordförande blev Åke Nilsson, stockholmare och GCI-examinerad 1947 – kurskamrat med Sven Karlsson, som sedermera kom till S:t Petri i Malmö. Vilket hade sin betydelse för utvecklingen där.
Sven Karlsson berättar:
– Bi var några stycken som hade bestämt oss för att inte bara bli “timätare”. Vi ville försöka göra lite mer. Åke var en av dem. Och han var en äkta pionjär. Åkte omkring i en ombyggd Volkswagen med 70-80 basketbollar och propagerade.
Till Skåne hade sporten nått samma år, också här via Baltikum: en estländare vid namn Herman Saaraman hade kommit till Lund och introducerade spelet i IK Eos. Gångarna behövde något att syssla med på vintern, de tände på basket. Eos drog igång sporten samma år som svenska förbundet bildades, alltså 1952. Lag bildades, man ställde upp i seriespel. Och nådde rentav 1956 SM-final (storstryk 35-81 mot KFUM Söder, vars basket nämnde Åke Nilsson startade). Också Lugi tog upp sporten och 1959-62 hade Lund framgångsrik representation i den södra division 1, antingen genom Eos eller Lugi – eller både – och. Det fanns då fem div 1-serier med totalt 32 lag.
Fotfäste på 60-talet
Först i 60-talets begynnelse fick sporten fotfäste i Malmö. Spelet befanns förträffligt som omväxling i vinterträningen för friidrottarna: det krävs teknik och spänst, tempot är intensivt, skaderisken förhållandevis liten eftersom handbollens destruktiva bökande inte är tillåtet. Och, inte oviktigt, det är roligt.
Den första malmöklubb, som drog igång organiserad basketverksamhet var Heleneholms IF. Starten var okonventionell: man fick plötsligt “timmar över” i Latinskolans gymnastiksal vintern 1961, friidrottarna hade fått plats i löpargången i Stadions innandömen. Och eftersom basket blivit populärt bland dem som provat på det ville man starta en basketsektion. Man annonserade helt sonika i pressen om sina planer och efterlyste spelare!
I klubbens årsberättelse skriver basketsektionens först ordförande Agne Houltz.
Ordning och reda
“Redan första kvällen blev anslutningen god. Sedan förflöt en längre tid utan att våra ledare hade tillfälle att närvara vid träningen, personligen får jag nog erkänna att jag trodde det hela skulle dö ut. Därför blev min förvåning stor när jag en kväll tog mig tid att gå dit för att se om allt gick ordentligt till, och fann att här rådde både ordning och reda, och träningen var det inget fel på.” Och när den amerikanska vågen sköljde över svensk basket på 70-talet så var det faktiskt inget nytt för Heleneholms IF – klubben var den första i Sverige med en amerikan i laget, svart dessutom.
Han hette Tom Smith, en välbyggd yngling på knappt 1,90, och han kom till Sverige hitlockad av ömma känslor för en ung dam i Malmö.
Han arbetade som ungdomsinstruktör i New Jersey, hade brevledes fått kontakt med damen i fråga – och tog sig hit på vinst och förlust.
På resan till Sverige – som gick med båt till Göteborg på det tiden – hade han mött malmöbon Kjell Bjerremo, på väg hem efter sju år i USA.
Upptäckte rasism
– Vi fick god kontakt, jag hjälpte sedan tom bland annat med att skaffa lägenhet, berättar han.
– Jag trodde inte det fanns rasism i Sverige, det blev en tråkig upptäckt.
Vi hade flera lägenheter på gång till Tom och allt var bra så länge jag pratade med folk i telefon. Men när vi kom dit och de fick se Tom blev svaret plötsligt att lägenheten är redan uthyrd. Nåväl, det löste sig omsider. Tom arvoderades som tränare i Heleneholms IF – och blev självfallet en kick för basketverksamheten. Han kom med det amerikanska kynnet: det gällde att vinna, inget annat. Och med de kunskaper han hade med sig från amerikansk collegebasket blev han förstås en nydanande instruktör. Han fungerade bland annat som coach för Heleneholms A-lag, som redan första säsongen (1961-62) vann division 2 södra ettan – någon regelrätt allsvenska fanns ännu inte. Men Heleneholm tog aldrig steget upp i högsta serien – man fick inte. Det saknades en reglementsenlig basketplan i Malmö. Heleneholm hade fått igång också ett damlag, som härjade nästan lika framgångsrikt i sin division 2. Och så sakteliga växte ungdomsverksamheten upp. Men det var tack vare några gymnastiklärare med öppna sinnen som Malmös basketvärld sedan växte på allvar.
Gymnastiksal dög inte
Sven Karlsson är nämnd. Han kom till S:t Petri i slutet på 50-talet. Skolans gymnastiksal dög då inte att spela basket i – men efter ombyggnad satt Sven igång med det nya spelet på lektionerna.
– jag hade då lyckats få igenom att man satte uppkorgar också “på tvären” i gymnastiksalen. Fyra på varje långsida, det blev alltså fyra små planer, berättar Sven. Som fick ta till både envishet och list för att få nådigt godkännande av en stockholmsk skolbyråkrat, en inspektör från skolöverstyrelsen:
– Det var emot reglerna att hänga korgarna så, de ansågs vara i vägen för en del andra redskap. Men jag stod på mig, fick stöd av min rektor och vi fick behålla korgarna.
Sven var ursprungligen friidrottare, bra kastare, och hade tänt på basket när han gick på GCI.
Bollskickligt gäng
När han väl börjat lära ut basket på S:t Petri skapade han snabbt duktiga skollag också. Och S:t Petri spelade hem hinkvis med skol-DM. Sporten var populär och effektiv i undervisningen: ett intensivt bollspel på småytor – det kan få även en lättjefull tonåring att springa sig svett.
Det var också från Sven Karlssons stall som det omsider formades ett gäng mycket bollskickliga lirare, mänga med friidrottsförflutet. Lasse Schurmann var dominanten då – och det var hans pappa, Bengt “Budda” Schurmann, som tillsammans med Lennart Strandberg, gamle sprintermästaren och idérik sportchef på Arbetet, drev igenom förslaget att bilda en basketsektion i MAI. Det var 1963. Budda blev ordförande, förre 400-meterslöparen Karsten Erichs (mer känd som “Karre Katastrof” i Radio M) sekreterare.
“Mr MAI” Sven Lindvall minns:
– Lennart försäkrade att det skulle inte kosta ett öre och det gjorde det väl inte heller – i början. Men det kom snart krav…
Ja, det gick helt enkelt för bra alltför snabbt för de svartvitgröna. Juniorlaget slog svenskt rekord genom att under klubbens första verksamhetsår nå final i JSM (storstryk där 27-81 mot Solna).
Och för MAI:s seniorlag gick det raskt uppåt. Under sin tredje säsong, spelåret 1965-66, vann man divison 2 södra och kvalade till allsvenskans södergrupp. Där MAI alltså skulle startat hösten 1966 – men också detta malmöitiska försök att ta klivet upp i högsta serien sprack
Dels hade MAI inte tillräckligt med pengar, dels såg det ut att bli svårt att få ett slagkraftigt lag till bortamatcherna. Resorna tog tid, studier och jobb kom i första hand. Budda kom en dag och sa att vi behöver 60 000 kronor när vi går upp i allsvenskan, berättar Sven Lindvall.
– Jag svarade att de pengarna har vi inte. Sen hörde jag inget mer förrän jag plötsligt en dag fick läsa i tidningen att MAI lägger ner basketsektionen. Det var en nyhet för mig Det var sommaren 1966.
Lyftet för Herkules
Att hux flux begrava en sektion på det sättet stämde inte precis med MAI:s stadgar – men det ändrar inte faktum. MAI:s kort amen livaktiga period som basketklubb var slut. Det blev i stället lyftet för stans andra purunga klubb i branschen: BBK Herkules.
Dess historia började på Kronborgsskolan de första åren på 50-talet med ett litet gäng basketfrälsta killar – och ännu en framsynt gymnastiklärare, Lennart Willemo. Han spelade själv handboll men kom i kontakt med basket under utbildningen:
– Jag tyckte det var ett trevligt spel. Och så var det lämpligt för små ytor, det enda lagbollspel som gick att utöva i vår lilla gymnastiksal, berättar han. Och minns med välbehag de första åren på Kronborg:
– Så fina elever har jag aldrig haft, varken förr eller senare. Fantastiskt trevliga, idrottsintresserade. Vi fick igång fin verksamhet i skolans idrottsförening. Dom fick själva såna gymnastiksalen, det var aldrig några problem.
Till allsvenskan
Det där gänget tog omsider realen våren 1963, men ville ogärna lösas upp vind för våg. Tankarna på att fortsätta spela basket i en klubb föddes – man beslutade sig för att starta eget. Så uppstod Basketbollklubben Herkules.
Man inledde med spel i division 3, klarade sig hyfsat, några gick instruktörskurser, man hjälptes åt med träningen.
Och strävade uppåt, sakta men säkert. Säsongen 1965-66 hade Heleneholm plötsligt rasat ner i div 3, de två malmöklubbarna möttes för första gången i seriespel. Heleneholm gick upp igen och inför säsongen 66-67 fick så Herkules den häftiga förstärkningen i form av “nerlagda” MAI -spelare.
Vilket betydde två raka seriesegrar – och klart för allsvenskan inför seriestarten 68-69.
Det blev begynnelsen till en lindansande tillvaro: Herkules föll ner och mjuklandade i division 2, klättrade beslutsamt upp igen, klarade balansen en säsong, trillade ner – och tog sig upp igen.
Det vacklandet pågick i sju säsonger. Som bäst var Herkules nia i allsvenskan (av tolv lag) 73-74, året därpå avhängd jumbo med en enda seger.
Ett spelår försökte man hänga med i Amerika-svängen, tog hit en jänke från Holland: John Maresca hette han . Det blev en flopp.
Och i längden var denna ständiga balansgång trist. Och tröstlös. Långsamt föddes tankarna på något annat.
MBF föddes 1969
Därför att i stan hade det vuxit upp en konkurrent – eller man kanske ska säga ett komplement. Malmö Basketbollförening, MBF, skapad ungefär på samma sätt som en gång Herkules: en intresserad gympalärare, ett gäng entusiastiska killar.
Läraren var Rolf Carlsson, verksam på Linnéskolan. Några av killarna hade fått sina impulser via Herkules men bodde i “fel” ände av stan.
– Dom killarna tände väl mig på det där med basket. Och när dom gått ut nian övertalade dom mig att vara med och bilda en klubb, berättar Rolf.
Så föddes Malmö BF – året var 1969.
MBF fick ihop ett seniorlag omgående, ungt förstås med ändå. I truppen fanns också jugoslaven Darko Skender, som tidigare spelat i Heleneholm (vars basketverksamhet tynade alltmer). Redan andra säsongen var MBF uppe i tvåan. Bland spelarna fanns namn som Tommy Hansen, Peter Jangstam och Thomas Wendt. Och där fanns den tekniske skottsäkre amerikanen Ed Miller. Efter ytterligare några år nosade man på allsvenskan: våren 1975 togs andraplatsen i tvåan (efter helsingborgska Pantrarna) – just då åkte Herkules ur högsta serien. Igen. Herkules hade stans bästa seniorlag. MBF en bred, fin ungdomsverksamhet med som mest runt 500 medlemmar.
Slå ihop klubbarna?
Och hos Anders Hall, drivande kraft i Herkules, en i gänget från Kronborg och en av dess outtröttliga klubbledare som bär upp så mycket i svensk idrott, mognade en tanke, om än kanske lite motvilligt: Varför inte slå ihop de två klubbarna till något större och bättre??? Det vari sitt sammanhang en oerhörd tanke. Klubbarna var ju rivaler.
– Det var min idé, säger Anders Hall.
– Jag visste att den skulle möta motstånd både i Herkules och i MBF. Det gällde att ha ett färdigt paket att presentera.
När det stod klart att Herkules skulle åka ur allsvenska och att MBF inte skulle gå upp tog Anders kontakt med Per Henriks, ordförande och stark man i MBF.
Då hade han först haft styvt jobb att övertyga sin egen styrelse. Inledningsvis var han ensam om att tro på idén. Och relationerna till Per Henriks var dessutom sedan tidigare en smula frostiga.
Malbas var fött
Men Anders förslag höll. Den goda saken besegrade rivaliteten. Mötena av löste varandra och man enades Herkules och Malmö BF gick i graven – Malmös nya basketklubb Malbas föddes.
Namnet möttes först med skepsis och löje. Men “sjönk in” så småningom.
Och den nya klubben gick ut hårt. Miki Herkel anställdes som coach – den temperamentsfulle men erkänt skicklige ex-tjecken hade tidigare råkat på kollisionskurs med Herkules, också detta nya samarbete krävde en hel del god vilja och försonande attityd.
Så rullade Malbas igång. Malmös basket fördes in i “modern tid”. Herrlaget tog avsomnade Herkules plats i division 2 – målet var självfallet omedelbar retur upp i högsta serien. Det lyckades.
Det närmaste åren blev sedan de hittills största i Malmös korta baskethistoria.
Lagets oerhört talangfulla juniorer blev svenska mästare – där fanns bl a Jangstam “automathanden” Göran Unger, Ulf “Mini” Larsson och Tommy Rosenqvsit, alla i eller på tröskeln till landslaget senare.
Malbas surfade med på den amerikanska vågen. Den visionäre, krävande och kräsne Miki Herkel såg till att anlita mycket skickliga spelare. Ett tag hade Malbas rentav FEM amerikaner att välja mellan. Profiler som Bill Colins, Darryl Brown, Richie Blue, Bobby Joe Jackson och Glenn Hudson passerade revy. Baltiskan blev under några år hemmaarena och Malmö fick ett anständigt publikrekord för seriebasket: drygt 1.700 mot Brahe från Huskvarna (då också Kal P Dal bidrog till lockelsen). Siffror på över tusen åskådare var vanliga när showgubbar som Blue och Jackson fanns med.
Collins skytte – etta
Bästa säsongen var 1977 – 78. Då vann Bill Collins skytteligan med 677 poäng (drygt 30 i snitt!), Malbas slutade sjua i elitserien. Noterade bland annat ett formidabelt rekord: 155 -117 i segermatch mot Hageby. Då var det verkligen “run-and-gun”!
Men amerikaner var dyra. Och när klubben blev blåst på runt 100.000 kronor i en bingohärva fick man problem.
Herrlaget höll sig kvar i eliten fram till våren-81, så föll man obevekligt ner i ettan efter några vacklande säsonger.
Klubbens damlag höll sig på ungefär samma nivå: upp i eliten första gången säsongen 79 -80, kvar ett år, sen ut igen. Snabbt tillbaka – för att säsongen 1982 – 83 nå bästa placeringen hittills: sexa av de tio elitlagen, som spelade i två pooler. Malbas hade då amerikanskan Jenetta Johnson, den bästa baskettjej stan sett. Lojal och skicklig 478 poäng, sjua i skytteligan.
Av de egna var Edla Ringdahl klippan i många säsonger. En tjej från MBF-tiden. Coachen Göran Henriks, som länge höll i damlaget i Miki Herkels anda om än med en lite mjukare framtoning, skriver i klubbens jubileumsskrift (10 år).
“Hon blev symbolen för alltihop på något sätt. – Hennes glädje, träningsflit, förmåga och iver att lära sig mer, var en frukt av en härlig grupps utveckling mot baskettoppen”.
Under 80-talet är det fortsättningsvis tjejerna som hållit kvar Malmö i elitserien, med några “dopp” i ettan. Klubbens filosofi har man ståndaktigt fortsatt att tillämpa: lika satsning på killar och tjejer.
Herrlaget var rentav nere och vände i den anonyma division 2.
Ekonomin rättades till med gnet och sparflit.
Klubbledningen arbetade länge förgäves för att hitta sponsorer med tillräcklig volym – tills det blev napp 1989.
Takbeläggningsproducenten Mataki, dotterbolag i Trelleborg-koncernen, visade intresse, överläggningar vidtog.
Man enades. Priset: Klubbnamnet Malbas finns inte längre – åtminstone inte tills vidare. Under viss vånda gick ordförande Björn Unger och övriga i ledningen med på att huvudsponsorns namn också ska vara klubbens.
Därför spelar nu Mataki Basket i elitserien damer och div 1 herrar.
Andan och själen finns kvar, namnet är nytt. Med stabil ekonomisk grund och tålmodig, långsiktig satsning ger man sig in i 90-talet.
Ingvar Ek
