Pionjärerna i Malmö
Här var Malmö först! Den här skriften har redan påvisat några pionjär-insatser som Malmö svarat för inom den svenska idrotten. Nu kommer vi till den kanske allra största! Idrott för handikappade, som under senare år fått ett allt större stöd av statsmakterna. Men Svenska Handicap-idrottsförbundet bildades inte förrän 1969, då den första statliga idrottsutredningen skulle börja verkställas. “Kommittén Idrott för handikappade och åldringar i Malmö” bildades 1956-13 år tidigare! För att bevisa att idrott och någon form av invaliditet inte är oförenliga begrepp.
Idrott för döva, som ju inte innehåller några problem med transporterna hade funnits länge. Och på Tomteboda blindinstitut utanför Stockholm hade gymnastiklärarinnan Anita Ryman redan på 1940-talet importerat amerikanska idéer, många av hennes synsvaga och blinda elever tog idrottsmärket med samma prov som för seende. Jag upplevde en sådan idrottsdag på Tomteboda 1949 och blev överväldigad.
Men det var i Malmö man först mera systematiskt började organisera idrott, både motion och tävlingar, för alla kategorier av handikappade. Impulserna kom egentligen från Korporationsidrottsförbundet, som i början av 1950-talet bildat en kommitté “Idrott för handikappade och åldringar”. Att det tog fart särskilt i Malmö berodde på att Korporationsidrottsförbundets konsulent var den i Malmö bosatta sjukgymnasten Lilsi Mjörner. Men starkt bidragande var också att Malmö-Korpens ombudsman Herbert Hansson engagerade sig.
Med stöd av Folksam skickade Riks-Korpen två representanter på studiebesök i Väst-Tyskland 1956. Den ena var Lilsi och den andra en av de drivande krafterna i Korp-idrottsförbundet, Hasse Karlsson, Linköping, känd först som en av Östergötlands bästa ishockeymålvakter trots en amputerad högerhand och sedan som framstående fotbollsdomare. De båda deltog i en kurs anordnad av Tyska Invaliditetsförbundet på Sporthögskolan i Hennef mellan Köln och Bonn. Då fanns det redan 300 västtyska föreningar, som efter andra världskriget börjat syssla med det man kallade invalididrott. Alla föredragshållarna var läkare, som själva hade handikapp.
KORPEN ÖPPNADE FÖR SAMARBETE
Impulserna resulterade i att Herbert Hansson, tillsammans med två av sina medarbetare i Malmö-Korpen (Erik Mellblom och Erik Söhall) samt sjukgymnasterna Lilsi Mjörner och Maja-Lisa Lindblad tog initiativet till att bilda “Kommittén Idrott för handikappade i Malmö”.
Herbert Hansson visade storsinne genom att öppna för samarbete med Riksidrottsförbundet. Skånes idrottsförbund fick en representant i den första styrelsen, Erland Ripa. Den förste ordföranden blev Erik Söhall, bordtennisledare, anställd på lagret i ett större malmöföretag, i dag fortfarande verksam inom handikapp-idrotten. Han fungerade som ordförande i knappt ett år. Man sökte efter en läkare som ville stå i spetsen för föreningen. Lilsi gjorde ett försök med Jockum Löfberg, eftersom denna malmöitiska läkaresläkt hade ett uppskattat förflutet inom malmöidrotten. Jockums fader, den dynamiske överläkaren Otto Löfberg, hade redan på 1910-talet ställt upp och betjänat idrottsföreningarna gratis, bett sin underläkare om att också göra det! Jockum svarade Lilsi:
– Jag vet inte mycket om fotboll , men jag tycker om att hjälpa människor.
Flera läkare ställde upp, Are Zadig, Gunnar Mjörner och Ulf Bergdahl, som sedan blev stadsläkare. De satt ofta i bastun på gamla Rörsjöbadet en gång i veckan, när de rörelse hindrade tränade simning, lyssnade på deras beskrivningar av sina krämpor, gav dem kostnadsfria råd.
Dessa pionjärer brottades med ett stort problem; Transporterna! Föräldraföreningen för cp-skadade barn ställde upp, liksom bilkåristen Åsa Hellrup, men så småningom inköpte man en begagnad buss. Bilskatten och underhållet blev ett ekonomiskt problem, som man finansierade med lotteritillstånd. Lilsi och de övriga i styrelsen stod själva och sålde lotter på Möllevången! De kommunala och statliga anslagen var på den tiden små, för att inte säga ynkliga. De sjukgymnaster som ställde upp och ledde verksamheten nöjde sig med en tredjedel av sin ordinarie timlön, och flera av dem är fortfarande i farten. En av stadens mest kända chefstjänstemän, framlidna brandchefen Sven Sönnerberg, som ofta vågade ta egna initiativ, gav en stor hjälpande hand. Han lät Brandkåren köpa bussen som vållat så stora hål i kassan, sedan skrotade han den! Och lät Malmö brandkår överta transporterna av alla handicappade som skulle till sina träningstimmar. Grunden till färdtjänst.
Uppmuntan fick man även från Skånes skolidrottsförbund, som 1959 (då det drevs av bl.a. legendariske Fabbe Björck och Sten Fristedt), hade fått ett stort överskott på sina lotterier och skänkte en del av det till “malmökommittén idrott för handicapade”. Några statliga anslag blev det inte förrän 1969. På vägen tiggde man sig fram hos kommunen. Lilsi berättar: Stadskanslisten Helge Löfdahl puffade alltid för oss, särskilt under den tid SA Johansson var kommunalfullmäktiges ordförande. Hans efterträdare Oscar Stenberg hade en mycket krassare attityd till oss.
Det finns troligen ingenting inom hela malmöidrotten där idealiteten varit en så stark drivfjäder som i den tidigt bildade föreningen för handicapidrott. Jockum Löfberg satt som ordförande till 1970, och hade då matchat fram en efterträdare från de handicapades egna led. Eldsjälen Kurt Linde, sjukpensionär, synsvag och med en benprotes är föreningens ordförande sedan 1970 och sedan 1972 också ordförande i Skånes Handikappidrottsförbund. Hans verk är också den 1977 startade årliga tävlingen Malmö Open, som utvecklat sig till världens största tävling i handikappidrott utanför de stora internationella mästerskapen. I år stod bowling, bågskytte, curling, simning, luftpistol på programmet och med Kurt Linde som tävlingsledare samlade Malmö Open 1350 deltagare från åtta nationer. Det behövdes 250 oavlönade funktionärer för att genomföra arrangemanget. Malmö Open är ett träffande namn! Här tävlar många som endast för några decennier sedan var uteslutna från all idrott!
Malmö i går – först att organisera ett allsidigt program i handikappidrott. Malmö i dag – arrangör av Sveriges största tävling i sitt slag. Arvet har förvaltats utomordentligt väl på den avdelning inom idrotten, som kanske bör betraktas som den allra mest angelägna!
Redaktionen för denna skrift betraktar den som en hittills något förbisedd del av hela den svenska idrottens historia!
Birger Buhre
