När det gäller cykelsportens barndom i Malmö finns detta väl dokumenterat i Malmö Velocipedklubbs Jubileumsskrift 1886-1906. Det märkliga med denna fina jubileumsskrift är att då den skrevs 1906 hade Malmö Velocipedklubbs verksamhet i det närmaste upphört, i varje fall när det gällde tävlingssporten.
“Herr laborator Erik Printzen, åtog sig välvilligt det mödosamma värfvet att ur klubbens gamla handlingar och andra källor hämta nödiga underlaget samt därefter utarbeta skildringen af klubbens öden.”
Förordet är undertecknat av Malmö Velocipedklubbs styrelse: Carl Frick, Ernst Kruse, Gustav Dieden, C. P. Westergård samt Erik Printzen.
Av dessa herrar kom speciellt Kapten Carl Frick att betyda mycket för malmöidrotten och han har också hedrats med en byst på Malmö Idrottsplats.
Så började det
Vi citerar inledningen i Jubileumsskriften 1906:
“För ett tjugotal år sedan velocipedsporten något jemförelsevis nytt i Malmö såväl som i det öfriga Sverige, och dessa cyklar voro och helt annorlunda än de nutida.”
Och huru annorlunda äro velocipederna då inte i dag 1986-100 år senare. “Nuvarande kamreraren vid Skånes Enskilda Banks afdelningskontor i Landskrona, Otto Östberg, var troligen en af de förste, som åkte velociped här i staden; det var på 1870-talet, och till hans förfogande stod endast en af dåtidens svårhandterliga trämaskiner, populärt kallad “Vältepetter”.
Numera skeppshandlaren Gottfrid Sjöberg var den förste s.k. “ordinary” ryttaren på hög, något mera modern bicykle och herr Gustav Söderberg var den, som här första gången använde låg maskin, s. k. “safety”; i hufvudsak lik vår nuvarande typ. Båda dessa hade dock, äfven de, gjort sina lärospån å gammalmodiga trämaskiner.
Utvecklingen av velocipeden gick snabbt
Här kan man utläsa att utvecklingen av cykeln på några korta år gick från “trämaskinen” med sina trähjul med smidda hjulband över till den höghjuling som vi kan se på Idrottsmuseet till den, visserligen tung och klumpig a, men dock den cykel med kedja och pumpade ringar som i varje fall på minner om våra dagars cykel. Men de första tävlingarna åktes på höghjulingar och då “safety”- cyklarna senare kom in i bilden fick de som hade dylika modern åk finna sig i att få ställa upp med ett handicap som utgjordes av lite längre sträcka.
Men det skulle dröja några år innan den första tävlingen arrangerades.
Vare sig cyklar eller vägar, eller ens cyklisternas kunnighet i “ridningens” svåra konst, inbjöd till några mera avancerade färder.
Malmö Velociped-Klubb bildas
Intresset för velocipedåkning vaknade hos medlemmar i “dåvarande Gymnastikklubben Svea och de beslöto att bilda en klubb med ändamålet att utbreda velocipedsporten och göra densamma populär”. Resultatet blev bildandet av Malmö Velociped-Klubb – M.V. K.
“Konstituerande sammanträden hölls å Café Sport den 27 maj 1886, dervid till styrelse valdes: ordf. herr Fr. Holmer, v. ordf. herr J. Thomsson, sekr. herr Hans Ströbeck, kassör herr G. Söderberg, materialförvaltare herr Otto Nilsson. Närvarande voro 12 medlemmar utom styrelsen, medlemsantalet var 25 och under året tillkommo ytterligare 10.”
Otto Nilssons tid i M. V. K. blev kort då han redan i juni emigrerade till USA i likhet med många andra svenskar. Även en del cyklister som i USA blev proffs men till detta skall vi återkomma.
“Klubben inköpte öfningsvelocipeder (höga) och hyrde Högre Elementarskolans gymnastiksal för medlemmarnas öfningar. Instruktörer valdes, och allt artade sig bra; men några skråmor och oljefläckar på golvet i gymnastiksalen, och klubben stod utan öfningslokal.”
Våren 1887 uppläts i stället skolgården och vintern därefter hyrdes Florateatern på Kungsparken.
“Medlemsantalet steg under 1887 från 25 till 69, hvarför flera övningsvelocipeder måste anskaffas, men då klubbens kassa var ganska klen, måste upptagas ett sån, för hvilket styrelsen gick i borgen. Första afbetalningen klarades ganska lätt, och styrelsen gladde sig redan åt förhoppningen att kunna afbetala hälften af lånet under året, ty nya medlemmar anmäldes ständigt. Detta hopp gäckades dock, ty flera medlemmar begagnade sig af att medlemsavgifterna betalades kvartalsvis, och utgingo ur klubben, sedan de för så billigt pris som en kvartalsafgift lärt sig åka på klubbens maskiner, hvilka dessutom orsakade ganska dryga reparationskostnader.”
“Klubbens stadgar ändrades därför därhän, att medlemmar icke mera så skamligt kunde missbruka styrelsens offervillighet.”
Tydligen hade dock allt fler av medlemmarna skaffat sig, inte bara färdigheter i “velocipedridning” utan också skaffat sig egna “maskiner” för det finns noterat att “Klubbturer företogos till Skabersjö, och tillsammans med Dansk Bicykle-Club (D.B.C.) till Fredensborg.”
Sport blir tävlingssport
1888 inleddes med en del längre och kortare klubbturer, men då arrangerades också den första tävlingen – “landsvägskapplöpningen”.
26 augusti arrangerades en “Fyra mils rekordridning mellan Saxtorp och Lomma”. Säkert ett mandomsprov på den tidens vägar.
Vem som vann, och vad rekordtiden blev, saknas det tyvärr uppgifter om . Samma år beslöt styrelsen att söka få åt klubben upplåten lämplig plats i Malmö “för anläggandet af kapplöpningsbana”.
Det här året bildades den 26 augusti i Alnarp Svenska Hjulförbundet. Det fanns nu i Skåne fler klubbar och Svenska Hjulförbundet var nog ämnat att bli en riksorganisation. Så blev det nu inte.
“M.V.K. ingick dock ej såsom klubb i detta förbund, men ett flertal af dess medlemmar inträdde uti detsamma”.
Att vara med i många klubbar var vanligt.
1889 gick det i samma spår, man arrangerade en hel del klubbturer och man hade också arrangerat en ny “rekordridt”.
Bansporten tar över
1890 inleddes med att man skiftade ordförande. Herr Fr. Holmer avgick och efterträddes av herr Erik Schweder. Klubben hade av Malmö Stad förhyrt plats på Rörsjön och en velocipedbana skulle nu anläggas.
“För att skaffa medel härtill utfärdades 100 lottbref å 25 kronor, hvilka genom lottning i mån av klubbens tillgångar skulle återbetalas, och såldes dessa lottbref företrädesvis bland klubbens medlemmar.”
Banan som kostade c:a 7.500:- byggdes av byggm. J. Andersson. “Afvägningarna verkställdes af ingenjör O.A. Brunius.”
Burgna borgare intressenter
Intresset för cykel – och framförallt för bansporten – var tydligen stort och intressenterna kom från den burgna borgarklassen. Bager, Edstrand, Faxe, Dieden och Kockum är alla välkända malmönamn som finns i medlemsmatrikeln.
Grosshandlare var nästan en dominerande titel och av familjen Thomée finns det tre med denna titel, Edvin, Gustav och C. Familjen Zadig är representerad med inte mindre än sju medlemmar.
Att det var populärt att vara med i många klubbar visas av att i medlemsmatrikeln finns t. ex. Gustaf Fjaestad, artist, Stockholm som 1892 vann första cykeltävlingen Mälaren Runt. En annan prominent medlem var W. Henie, norsk champion, senare mera känd som far till Sonja – isdrottning med 10 VM och 3 OS i konståkning.
Första bantävlingen i Sverige
Den 24 augusti 1890 invigdes den nya banan med den första bantävlingen i Sverige. Malmöbanan var först i landet, 1893 kom banor också i Lund och Landskrona och Skåne var alltså väl framme. Först 1895 kom banor i Göteborg och Stockholm. Om invigningen kan man läsa i Jubileumsskriften.
“I förening med kapplöpningen anordnades utfärd till Hindby, och dagen avslutades med en fest i Kungsparken.” Representanter för svenska och danska klubbar var inbjudna.
“Som Prisdomare fungerade herr Carl Thomée, tidtagare voro herrar W. Jörgensen, O. Morange och B. Herbst och bland de deltagande ryttarne märktes herrar Gottfrid Sjöberg, Bror Rydberg, Conrad Quensel, Axel Storm, Axel Larsson, Carl Magnus Gyllensvärd, J. Lindskog och Gustav Söderberg.”
Redan den 21 september var det dags för nästa stora “kapplöpning”.
Så kom fotbollen
“Efter kapplöpningssäsongens slut, beslöts, på förslag av herr Morange att klubben äfven skulle intressera sig för fotbollspel, hvarför Köpenhavns Boldklub anmodades att med tvänne lag förevisa fotbollspel å klubbens bana, och få dagar efter uppvisningen, till hvilken allmänheten haft tillträde mot en ringa afgift, bildades på extra allmänt sammanträde den 16 oktober Malmö Velocipedklubbs Fotbollsklubb, hvars öfningar började den 19 samma månad under ledning af herrar Morange och Fr. Petersen.”
Den nya sporten omfattades med stort intresse men var ännu i sin linda. Bland annat saknades ännu enhetliga spelregler men sådana kom så småningom via Danmark från England.
Cykel var fortfarande dominerande
1892 blev ett stort år. Klubben hade vuxit från ett 40-tal medlemmar till 265. Man hade inlöst alla “lottbrefven” och betalt alla skulder “1892 års kapplöpningar hade nemligen gifvit ett nettoöfverskott af närmare 4.600 kronor och årets medlemsafgifter belöpo sig till 1.600 kronor.”
Avsevärda summor om man betänker att en vanlig arbetare hade en timpeng på c:a 25 öre.
I jubileumsskriften betecknas 1891-92 som klubbens glansperiod med många fina prestationer i bancykel där klubbens medlemmar deltog i både Köpenhamn och Kristiania (Oslo). Man åkte tydligen även landsvägslopp och bland annat nämnes att man sänt två man till första “Mälaren Rundt”. Även klubbens turist- och klubbturer kulminerade.
Högre farter – större fordringar
Cyklarna utvecklades snabbt. Från höghjulingar med massiva järnhjul – höghjulingar med massiva gummiringar – kedjedrivna låghjulingar med massiva gummiringar och så det luftpumpade hjulet. Redan 1888 hade den skotske veterinären John Boyd Dunlop uppfunnit den luftfyllda ringen med det tog lite tid innan den hann till Sverige. Visserligen skulle det dröja ett stycke in på 1900-talet innan frinavet kom men de pumpade ringarna gjorde att farterna ökades och därmed blev det aktuellt att bygga om banan med docerade kurvor. Visserligen måste man flytta från Rörsjön 1896 då det där i stället skulle bli en stor lantbruksutställning men man moderniserade banan för 2.500:- våren 94.
Här dyker för första gången namnet Carl Frick upp i det han var den som övervakade banans ombyggnad. Kapten Carl Frick skulle smart bli den starke mannen i Malmö Velociped Klubb och skulle också komma att betyda mycket för malmöidrotten i sin helhet.
Totalisator
1894 års styrelse var ordf. Carl Thomée, v. ordf. J. E. Salmson, sekr. Carl Frick och kassör C. Quensel. Styrelsen kom med nya friska grepp för att kunna bemästra de ekonomiska kraven från cyklisterna. Man ansökte och fick tillstånd att införa totalisator på cykelbanan.
“Uti denna, hvilken var internationell, deltogo engelska, danska och norska ryttare, deribland Henie från Kristiania och Watson från London.”
När året var slut summerade man – “Tack vare publikens lust för vadhållning gaf äfven detta årets kapplöpningar med hjälp av totalisatorn, under bankkassör G. Fr. Malmströms utmärkta ledning, jämförelsevis god vinst.”
Emil Salmson
1895 arrangerades fem “kapplöpningar” varav en stor internationell med danska, norska och engelska deltagare. Bland dessa märktes speciellt “den mycket omtalade engelsmannen C. G. Thistelton, men Emil Salmson slog honom i alla lopp där han startade”. Emil Salmson var v. ordf. i M.V.K. men också klubbens bäste cyklist. Salmson blev sedermera direktör för Wiklunds i Stockholm som tillverkade cyklar (Nordstjernan) och senare också importerade bilar.
Det berättas att dir. Salmson själv gärna ville prova cyklarnas kvalitet. Detta tillgick så att Salmson tog en cykel i högen och inne på fabriken sate fart och åkte rakt mot en vägg. Höll cykeln var den godkänd.
Ett prov som våra dagars cyklar knappast hade klarat av.
Den nya cykelbanan – Malmö Idrottsplats
Så var det dags att lämna Rörsjön till förmån för det stora lantbruksmötet men en ny bana planerades.
“Det erfordrades ganska stora kapital för anläggandet af en ny tidsenlig kapplöpningsbana, hvarför bästa sättet att lösa den ekonomiska delen af frågan ansågs var att bilda ett aktiebolag, hvars verksamhet äfven skulle omfatta andra sportsgrenar. Ett sådant bolag bildades under namn Aktiebolaget Malmö Idrottsplats, hvars drivande krafter i främsta rummet voro velocipedklubbens ledande män med kapten Carl Frick i spetsen. Af Malmö Stad arrenderades nödigt område i “Magistratsvången” och arbetena bedrefvos med den fart att Malmö Idrottsplats den 4 Juli 1896 – nästan precis 10 år efter M.V.K:s bildande – kunde invigas med velocipedtävlingar under stor tillslutning från allmänhetens sida.”
“Dagen afslutades med en festlig kollation i Conditoriträdgården, hvarvid många välgångstal höllos för idrottsplatsens framtid”.
Och visst blev Idrottsplatsen av mycket stor betydelse för idrotten i Malmö.
Cykelsporten fick snart besvärligt
Visserligen startade cykelsporten på den nya Idrottsplatsen med flera tävlingar med stort internationellt deltagande – men kraven blev allt större. “Svårigheterna att göra kapplöpningarna vinstgivande ökades dock år för år, och då förbud mot användandet av totalisator utfärdades 1898, gaf detta, jämte kappryttarnas stegrade pretentioner, dödsstöten åt velociped-kapplöpningarne i Malmö.” Så noterar man i Jubileumsskriften åren 1898 – men kapplöpningarna fortsatte dock ännu ett par år framåt. Man försökte också med lite andra arrangemang.
“Såväl 1899 som 1900 anordnades s. k. BLOMSTERCORSO, hvilkas flesta deltagare åkte på Valociped. Sistnämnda år deltogo dock äfven ekipager.”
Man arrangerade också fortfarande utfärder – nu förlängda ända upp till Bäckskogs slott. En tvådagarstur blev det förstås.
“Hvarjemte uppmärksamhet särskilt ägnades åt utvecklingen af fotbollspelet, hvilket nu tagits hvidare om hand af MALMÖ BOLLKLUBB OCH IDROTTSSÄLLSKAP, som kan sägas vara en dotterförening till M. V. K.”
M. V. K. tynade – men Carl Frick gjorde karriär
Medan M.V. K:s verksamhet alltmera nertrappades behöll föreningen sitt stora anseende och sin ledande ställning i svensk cykelsport. Detta förmodligen i första hand beroende på Kapten Carl Fricks organisationsförmåga.
“Den jemförelsevis framskjutna ställning, som M.V. K. kom att intaga vid sidan om andra banägande klubbar, på grund av dess inträde i INTERNATIONAL CYKLIST ASSOCIATION är värd ett särskilt kapitel” skriver man i jubileumsskriften.
1896 anslöt sig M.V.K. till denna internationella organisation och blev därigenom ensam representant för Sverige. Kapten Carl Frick utsågs också till delegat för M.V. K. och därigenom för Sverige i I.C.A:s styrelse. 1897 deltog Carl Frick som delegat vid möte med I.C.A. i Rotterdam och vid VM-tävlingar i Glasgow. Som representant för I.C.A. fick Carl Frick uppdraget att organisera velocipedsporten i Sverige och man utsåg något som man gav namnet “M.V.K:s TILLSTÅNDSKOMMITTÉ” bestående herrar Carl Frick, ordf, och Fredrik Markaman, sekr. samt O. Morange.
Fredrik Markman
Fredrik Markman var, tillsammans med Salmson och Klein, M.V.K:s mest framgångsrika aktiva cyklister. Han var tydligen också mycket aktiv inom styrelsen.
Fredrik Markamn blev tjänsteman vid SJ och i samband med Skånes CF:s 35-årsjubileum 1960 fick vi i Skånes CF kontakt med Markman – då 87 år gammal och boende i Lidingö. Han översände då också till dåvarande ordf. i förbundet ett brev där han berättade lite om gamla tider och med brevet bifogade han några gamla fotografier från Rörsjöbanan. Dessa foto finns numera på Svenska CF:s kansli.
Svenska Velocipedförbundet bildades
Kanske ansågs det på sina håll att M.V.K. fick en alltför dominerande ställning i svensk cykel. Alltnog togs det initiativ till bildandet av en riksorganisation. Carl Fricks anseende var dock stort och när det gällde att upprätta för slag till stadgar för det nya förbundet lades detta uppdrag på M.V.K. som för övrigt tagit initiativet till bildandet.
I detta sammanhang kan också nämnas att Kapten Frick 1899 kallades till Hedersledamot av Union Velocipédique de France.
Den 18 februari 1900 bildades så Svenska Velocipedförbundet i Stockholm och förslaget till stadgarna antogs. Förutom M.V.K. bestod förbundet av Landskrona Velocipedklubb, Göteborgs Velocipedklubb och fem stockholmsklubbar bland vilka märktes Djurgårdens IF.
Till ordförande utsågs löjtnant Gösta Drake, Stockholm och till v.ordf. kapten Carl Frick, Malmö. Frick utsågs också till förbundets delegerade i I.C.A. som för övrigt samma år ombildades till U.C. I. (Union Cykliste Internationale). M.V.K:s historia inom S.C.F. blev dock kort. Redan 1 jan. 1902 begärde klubben sitt utträde ur förbundet.
” Genom sitt arbete för Förbundets bildande och genom sin medverkan under de första åren af dess bestånd, ansåg M.V.K. sig hafva fyllt den åtagna missionen.”
Men M.V.K. levde kvar
“Afslutande denna korta redogörelse för M.V.K:s verksamhet under de gågna 20 åren, uttalar jag förhoppningen om , att det fortfarande må blifva klubben förunnat kunna verka för de mål den satt sig före, om och formerna för verksamheten på grund af senare tiders krav efter hand måste blifva ändrade.
Malmö i oktober 1906
Erik Printzén
Så avslutar Printzén sin minst sagt kortfattade Jubileumsskrift.
Men några nya former hittade man tydligen inte utan klubben blev nog snarast närmast en kamratklubb.
1908 i mars avhölls vårsammanträde med följande antecknade som närvarande: Carl Frick, Ernst Kruse, E. Printzén, O.P. Nelson, Frans Löfström, Peter Westergård och Carl Billqvist.
Kapten Carl Frick, Laborator Erik Printzén, Fabrikör Ernst Kruse och Handlanden Peter Westergård kom att bli något av veteraner i M.V. K. och fanns med ända tills klubben avvecklades. Frans Löfström övergick till att intressera sig för landsvägscykel och senare motorsport där han slutade som legendarisk Saxtorpsgeneral. Carl Billqvist var Idrottsplatsens föreståndare. O.P. Nelson är också ett intressant namn – men till honom skall vi återkomma.
M.V.K. upplöstes
Den 1 juni 1911 hölls det sista sammanträdet under ordförandeskap av Kapten Carl Frick. 14 personer var närvarande och sedan man godkänt revisionerna för 1908-1909-1910 beslöts om klubbens nedläggande.
“Efter någon diskussion beslöts att klubbens medel skulle sålunda disponeras.
Till idrottsföreningen Kamraterna efterskänktes dess skuld till M.V.K. uppgående till kr 87:- (lån bekommet 9/10 1906). Resterande 150:- öfverlämnas till Aktiebolaget Malmö Idrottsplats under namn af Malmö Velociped Klubbs fond och skall räntan användas till främjandet af fotbollsspel i Malmö.”
“Klubbens diverse böcker, handlingar, medaljer m.m. skulle äfvenledes förvaras af Aktiebolaget Malmö Idrottsplats styrelse för att i sinom tid , om så önskvärt ansågs, öfverlämnas till Malmö Museum.” Om fonden finns kvar är oss obekant men alla böcker och handlingar finns i dag på Sveriges Idrottsmuseum och är naturligtvis av ovärderligt slag.
Graföl
I SDS av den 1 juni 1911 kan läsas en artikel om M.V.K:s upplösning, som avslutades med följande:
“Enligt gammal svensk sed efterföljdes klubbens aflifvande af ett graföl. Flera telegram från kamrater anlände, tal höllos och skålar tömdes i mängd. Gamla minnen upplifvades, och stämningen var god.”
En epok i Malmö Idrottshistoria var slut.
Kapitlet M.V.K. har blivit långt men klubbens insatser, inte bara för cykelsporten utan även för många andra idrotter är stora och epokbildande.
Börje Alexandersson
